Kostnad och nytta är alltid relativa begrepp
Det finns alltid argument både för stora linjer och små undantag, men ska man vara pragmatisk är det oftast stort som är vackert.
Förhållandet mellan centrum och periferi är svårt. På alla platser, i alla storlekar. Det är samma sak med förhållandet mellan majoritet och minoritet. Problematiken är ständigt densamma,argumenten påfallande lika, bara de för tillfället gällande sakfrågorna varierar.
För den som vill driva en konsekvent minoritets- och regionalpolitik gäller det att skaffa sig en princip, och sedan följa den. De pragmatiska argumenten talar nämligen alltid mot den svagare, mot den avlägsnare, mot den mindre. Ett försvar för minoriteten och det som ligger längre bort är ett moraliskt och politiskt ställningstagande och har därmed, alldeles självklart, sitt pris.
Låt mig ge några aktuella exempel.
Brändö Lappo.
I en insändare förklarar ”den nya kommunledningen” i Brändö varför Lappo skola bör stängas. De vill ha slut på bypolitiken, och hävdar att resten av kommunen inte är villig att betala för skolan längre. Därmed får man intrycket att Lappo skola länge varit en börda för kommunen, en tärande del av den samhällskropp som är Brändö, något man av helt pragmatiska skäl måste göra sig av med. Skär av grenen för att stammen ska leva.
Lemland Björkö.
Ett mikrosamhälle med tre fast bosatta hushåll mister sin förbindelse med fastlandet. Den har trafikerat rutten Langnäs-Björkö tre gånger i veckan, till en kostnad av 30.000 euro i året. Nu dras rutten in. Trafikminister Runar Karlsson (c) motiverar beslutet: ”Det är ett sätt att spara”.
Sammanlagt 160.000 euro ska sparas in på skärgårdstrafiken, som blivit dyrare och dyrare med åren, både i absoluta tal och i relation till antalet människor som bor bortom fasta Åland.
Finland Åland.
Det lilla landskapet är totalt beroende för sitt välstånd av sjöfarten. I riket Finland spelar sjöfarten mindre roll för helheten. Välståndet bygger på andra näringar, skogen och de välsignade små telefonerna. Hur ålänningarna än argumenterar är det svårt att övertyga om att savolaxarnas skattepengar ska användas till sjöfartsstöd för självgoda ålänningar. De är ju så få. Och så långt borta. De kan väl klara sig med lite mindre som har valt att bo kvar därborta, resonerar man pragmatiskt.
Europa Finland.
När tjälen ännu inte gått ur jorden i de nordliga åkrarna skördar man i södra Europa de första grödorna. Hur långa övergångstider man än har ändras inte detta faktum (om vi för stunden bortser från klimatförändringen). Det nordliga jordbruket kan helt enkelt inte verka på samma villkor som tomaternas och olivernas Europa, men det ska det. Varför? För att stora Europa inte prioriterar lilla Finlands kalla åkrar. De är så få, så långt borta.
I vart och ett av dessa exempel är den pragmatiska lösningen att låta det stora gå före det lilla, att följa regeln. För motsatsen krävs att man prioriterar det lilla, att man vänder motströms och konstaterar att något man ger ett värde får kosta. Den lilla skolan håller en bygd levande, som hjärtat i ett blodomlopp. En förbindelsefärja är navelsträngen som inte kan klippas till ett samhälle som är för litet för att överleva ensamt.
Den byngsliga autonomin med sin enbenta sjöfartsekonomi kan vara en pusselbit i den nationella helheten.
Och det nordliga, karga jordbruket kan ge smaker som ingen annan har.
Det finns så många bra argument för det lilla, men de blir alla ihåliga i samma stund man inte förmår se sina egna maktpositioner. Varför dyr skärgårdstrafik till Brändö, om Brändö inte har råd med skola på Lappo. Varför pengar till Åland om ålänningarna inte har råd med sin egen skärgård. Varför europeiska pengar till Finland om Finland inte har råd med sina regioner.
Tycker man inte att något är värt pengarna så ska man säga det. Det är åtminstone ärligt.
