Kongo – en av Afrikas osynliga konflikter
Många europeiska länder har visat sig från sin bästa sida de senaste veckorna. Flyktingarnas öden har väckt många människors medkänsla men i bland stannar medmänskligheten på vår egen tröskel.
De senaste femton åren har Kongo plågats av konflikter som har skördat mellan tre och fem miljoner offer, ändå vet vi nästan ingenting om konflikten.
Demokratiska republiken Kongo är ett land i centrala Afrika, något större än Spanien, Frankrike, Tyskland, Sverige och Norge tillsammans. Här bor knappt 66 miljoner människor och över 200 folkgrupper, några av de stora grupperna är Mongo, Luba och Kongo. Franska är officiellt språk. Femtio procent av befolkningen är katoliker och landets viktigaste exportvaror är diamanter, guld, koppar och råolja.
Enligt Human Development Index, ett mätinstrument för mänsklig utveckling, ligger Kongo på 186 plats i världen, näst sist.
Human Rights Watch räknar i en rapport om brott mot mänskligheten upp sex grupper som har gjort sig skyldiga till flera tusen fall av systematisk våldtäkt, mord, stympningar och kidnappningar de senaste åren men övergreppen är förstås många många fler sett över hela konflikten. Om man räknar in människor som har mist sina liv i konfliktens fotspår uppgår siffran till mellan tre och sex miljoner människor.
Konflikten beror delvis på de naturtillgångar som finns i Kongo. Naturtillgångarna skapar incitament för de grupper som fortsatt vill ha kontroll över områden för att plundra naturresurser och genom inkomsterna finansieras en fortsatt konflikt. Landets politiska historia har präglats av korruption och misstro sedan kolonialtiden.
FN:s Jan Egeland har sagt att krisen i östra Kongo är den största humanitära katastrofen i världen. Varför har vi sett så få rapporter om konflikterna och dess offer?
Forskaren Virgil Hawkings försöker i sin bok Stealth Conflicts (osynliga konflikter) svara på frågan hur det kan komma sig att konflikter som Kongo inte har fått samma globala mediala spridning som andra konflikter.
Han slutsatser är att konflikter i Afrika inte intresserar det vita väst för att de händer för långt borta, de är annorlunda och länderna ses inte som tillräckligt viktiga på den globala scenen för att hamna i strålkastarljuset. Därför skapas ingen politisk debatt om hur vi kan hjälpa eller lösa konflikterna i områden som Kongo.
Konflikten är inte heller uppbyggd på dualism med två sidor som strider mot varandra, det är en besvärlig historia med många konflikter samtidigt och det är svårt att lista ut vem som är god och vem som är ond. Kongo har inte en Hitler eller Stalin. Kongo har inte ett Peal Harbour.
Hjälporganisationer fungerar i stor utsträckning på samma sätt. Där strålkastaren lyser, där finns också pengar att hämta vilket gör att de också i större utsträckning väljer att fokusera på de kända konflikterna.
Afrika är tyvärr fortfarande en mörk kontinent i vår uppfattning av världen. Biståndsuppmaningar förmedlar bilder på barn med flugor i ögonen men nyheter om en konflikt som i över ett årtionde har drivit över två och en halv miljoner människor på flykt och orsakat mellan tre och fem miljoner dödsoffer når sällan över nyhetströskeln.
Vår empati stannar vid vad vi ser. Vi borde också se Kongo.
