Koncentrera er på kärnuppdraget
Åland behöver en gemensam räddningsmyndighet som prioriterar sitt kärnuppdrag framom knutpatriotism.
I praktiken handlar landskapsregeringens nya lagförslag om att Ålands landskommuner, RÅL, och räddningsverket i Mariehamn slås ihop till en myndighet. I dag finns två tjänster inom RÅL och sju tjänster på räddningsverket. De ska sköta tillståndshanteringar, tillsyn, uppgörande av olika planer och se till att räddningspersonalen är utbildad. Åland skulle också få en enda myndighet som har ansvaret vid stora olyckor eller oljeläckage. De frivilliga brandkårerna påverkas inte. En pipa snus kunde man tycka.
Men så lätt är det inte då konflikten som förpestat möjligheten för en gemensam räddningstjänst handlar om den klassiska maktkampen mellan stad och landsbygd, landskapet och kommunerna. Antipatin mot Mariehamn är stark. Motståendet mot all centralisering bottnar i att de frivilliga brandkårerna runt om på Åland är rädda för att i förlängningen förlora makten över materialanskaffningen. Centern argumenterar dessutom för att det frivilliga engagemanget äventyras.
I gårdagens Nya Åland riktade alarmmästare Karl Nordlund allvarlig kritik mot det nuvarande systemet där Räddningsverket i Mariehamn och RÅL inte slagits ihop.
– Det är vansinnigt och direkt farligt att vi inte samarbetar.Vi har i dag två olika administrativa system, olika praxis, olika larmplaner. Datorprogrammen är inte koordinerade, inte heller rapporteringen. Den ena handen vet helt enkelt inte alltid vad den andra gör. Det är aldrig bra i en nödsituation och det försvårar också det dagliga administrativa arbetet, sade Nordlund.
Nordlund är långt ifrån den enda som gör analysen att en gemensam räddningstjänst är det enda rätta. Han får flankstöd av såväl landshövding Peter Lindbäck, polismästare Maria Hoikkala, sjöbevakningens Kim Westman och de frivilliga brandkårernas takorganisation, Ålands brand- och räddningsförbund. Samtliga efterlyser mer tydlighet och att det ska finnas en organisation som har ansvaret.
Landskapsregeringens målsättning med en gemensam räddningsmyndighet är helt rätt. Att landskapet tvingar kommunerna att agera är beklagligt, men fullt förståeligt eftersom kommunerna inte klarat av att själva bilda en gemensam räddningstjänst trots att de haft tio år på sig sedan den nuvarande lagen stiftades.
Frågan om en gemensam räddningsmyndighet är ett praktexempel på när gamla maktpositioner har blivit viktigare än kärnverksamheten.
Det bor inte ens 30 000 personer på Åland. Att inte samordna de nuvarande resurserna är slöseri med kompetens och resurser i en tid då man verkligen inte har råd med det.
Frågan blottar också det avgrundsdjupa hålet mellan Kommunförbundet och landskapsregeringen. Kommunförbundet visar tydligt att man inte har några avsikter att komma med några proaktiva förslag eller progressiva lösningar. Istället kallar Kommunförbundets styrelseordförande Håkan Lundberg landskapsregeringens förfarande ”ett övergrepp på kommunernas självbestämmanderätt” i Nya Åland 30.1. Det är förståeligt att Kommunförbundets ryggmärgskänsla är att högljutt protestera mot tvingande lagstiftning. Frågan är vilket existensberättigande en organisation har om den inte kommer med förslag på alternativa lösningar utan bara klagomål?
Den är också ett bevis på att hur mycket kommunerna än talar om frivilligt samarbete så verkar det vara väldigt svårt att skapa stora samarbeten över hela Åland utan att landskapet kommer med tvingande lagstiftning. Det visar både den nuvarande lagen om en gemensam räddningsmyndighet och den tvingande lagen om kommunernas socialtjänast.
<”Byline tfn”>
