Kompromisser och svekdebatt när staden debatterar budget
Stadsfullmäktiges budgetdebatt blev en överraskande livfull historia.
Dels på grund av den principiellt intressanta och praktiskt lätt pinsamma historien om ordförandeskapet i Mariehamns elnät ab. Dels på grund av brytningarna mellan de tre stora partierna i staden, som kompromissat sig fram till en helhetslösning, och småpartierna vars upprördhet inte visste några gränser.
Låt oss börjar med den stora elstriden.
Principiellt har Centern rätt. Ibland är det motiverat att ta en högre kostnad för att undvika smällar i framtiden, för att få saker rätt från början. Ibland är saker så svåra att det behövs fackkunskap, och kanske att just Mariehamns elnät, just nu, är ett sådant exempel.
Men, i praktiken finns det tider och platser för allt. Fel tid och fel plats är det att storma en stämma, vara oförskämd och kalla sina kolleger inkompetenta, och att därtill kräva en väldigt stor arvodeshöjning för en person, dagen före en budgetdebatt som innehåller både tuffa besparingar och skattehöjningar.
Särskilt om den personen är en kompis som sitter där på ditt partis mandat.
Naturligtvis måste också en arvodeshöjning på den nivån underbyggas med en generell översyn, där man i god ordning bestämmer var och när och hur många av stadens bolags styrelser anses ha så svåra uppdrag att en politiker inte klarar av dem.
Man måste också fundera ut hur man i så fall avpolitiserar posterna, eftersom alla partier ändå tenderar tycka att vissa fack-kunniga är mer kompetenta än andra på basen av deras kontakter och politiska färg.
Så till stadens budget.
I stadsstyrelsen nådde man i den sista skälvande minuten av budgetprocessen äntligen fram till det som är politikens kärna, att kompromissa sig fram till lösningar som ger mesta möjliga utdelning för alla. Det betyder beska piller. För det man får, måste man ge. Socialdemokraterna och Liberalerna får svälja fastighetsskatten, Moderaterna ett nytt dagis och avgiftsfri förskola och höjd kommunalskatt.
Detta kan inte vara okänt för någon som sysslat med politik annat än genom arga utbrott i sociala medier.
I stadsfullmäktige drev framför allt Obundna och Ålands framtid, Centern till viss del, en svekdebatt, där alla som varit med och kompromissat på något sätt sålt ut sina ideal.
Ja, och? Politik är inte, annat än i valtider, att stå på barrikaderna och skrika sig hes över saker man inte kan få, utan att jobba hårt för det som är möjligt. Det möjliga, det är allt man kan kohandla sig till.
Den olyckliga låsning som präglat arbetet i stadsstyrelsen under de senaste två åren, och som tvingat ut politiken i marginalerna, tycks för stunden vara över, och det är en bra sak.
Om Ålands framtids Axel Jonsson är arg för att hans förslag om att spara stora pengar (ytterligare) på förvaltningen tas emot med en axelryckning, trots att han förklarat hur enfaldiga och viljelösa alla andra är, så borde han komma ihåg en enkel sak.
Det är väljarna, stadsborna som gett de stora partierna deras tyngd, och hans eget parti en mer undanskymd plats i hierarkin. Väljarna har sagt att politiken ska föras i mitten.
Bra då att den äntligen hamnat där.
