Kommun-tvånget som blir en nödvändighet
Landskapsandelssystemet är för de flesta ålänningar en ogenomtränglig djungel, en snårskog av överföringar mellan den ena och andra myndigheten. Man förstår att något händer, men hur det riktigt räknas ut förblir oklart, liksom också varifrån pengarna egentligen kommer.
I korthet; landskapsandelarna är skattemedel som först via staten och sedan via landskapet kanaliseras åter till kommunerna, enligt beräkningsgrunder som ständigt korrigeras, dels för att följa de ekonomiska förutsättningarna, dels av politiska skäl.
Liberalerna och Ålands framtid har i opposition varit mycket kritiska till den senaste förändringen av landskapsandelssystemet, och menar att landskapsregeringen i ett hafsverk till lagstiftning tar pengar av kommunerna två gånger.
Det kanske stämmer att denna budgetlag är ett hafsverk vad gäller beredningen. Ibland är det ju så. Det är också ofta så att oppositionen tycker det, vilken partibeteckningen än är.
Men det är knappast ett ogenomtänkt förslag. Det återspeglar ganska exakt det budskap och den riktning som regeringen ända från regeringsprogrammet framåt har stakat ut – att det blir tuffare tider för de åländska kommunerna, inte för att någon vill dem illa, utan för att pengarna tryter.
Varje inbesparing kommer att svida, hårt. De gör alltid det. Om man under denna vecka följt lagtingsdebatten har man hört hur varje område där regeringen vill spara varit illa genomtänkt och drabbar de svagaste, och varje område där regeringen ännu inte sparat eller sparat tillräckligt tyder på svaghet, aningslöshet och oförmåga till handlingskraft.
Särskilt illa har regeringen handlat gentemot kommunerna.
Många åländska kommuner och kommunpolitiker hävdar i dag att just deras kommun genom sparsamhet och framförhållning har en god ekonomi. Ett exempel är Saltvik, ett annat är Hammarland.
Runar Karlsson (C), en av de starkaste förespråkarna för en framtid med 16 självständiga kommuner, har påpekat att ekonomin i Saltvik är stabil förutsatt att det inte blir några förändringar i landskapsandelarna.
Just så. Det är ju just det som kommer att hända. Både av ekonomiska och politiska skäl. Ekonomiskt är det nödvändigt att minska utgifterna, och politiskt är det den piska landskapsregeringen har för att styra kommunerna mot ett ökat samarbete.
Den kommer säkerligen att användas. Kanske inte nu, kanske inte ens under denna mandatperiod, men om en landskapsregering är övertygad om att förändringsarbete ska drivas i en viss riktning, så kan man inte avstå från sitt mest effektiva verktyg, pengarna.
Huruvida detta utgör det tvång som Centern deklarerat att man inte tänker vara med om återstår att se. Liberalerna är, när de tar av sig oppositionshatten, avgjort mer benägna att acceptera förändringar i kommunstrukturen och kanske också att driva frågan tillsammans med andra partier.
För tydlighets skull ska sägas; tvånget är inte att lagstifta om att kommuner måste gå samman, utan att genom ekonomiska påtryckningar göra det mer attraktivt med samarbete.
Ska man komma i mål kommer det att behövas morötter också, och dem har man inte sett så mycket av ännu.
