Vi närmar oss upphandlingen av den nya skärgårdstrafiken. Ledarsidan vill påminna om vad som hände förra gången.
Ja, ni minns förstås. Ett beslut om kortrutten och elhybriden fattades med god marginal före valet, men sedan skrev dåvarande infrastrukturminister Mika Nordberg under avtalet precis före maktskiftet.
Det resulterade i fixande och tricksande, ett rivet avtal och en skadeståndsprocess som kostade de åländska skattebetalarna miljontals euro.
Nu då? Jo nu är det snart dags för anbudsrunda på den nya skärgårdstrafiken och mönstret är oroväckande likt. Planen har redan klubbats igenom i lagtinget, med ett maxtak på 340 miljoner euro. Men missnöjet växer sig allt starkare. Många skärgårdsbor upplever att systemet försämrar deras möjligheter att få vardagen att fungera. Det uppstår dessutom konkreta problem vad gäller leveranser.
Och den politiska debatten dundrar vidare. Stora delar av oppositionen kritiserar regeringens förslag, nu senast huruvida landskapsregeringen kommer att gynna det egna bolaget Axferries i upphandlingen och om övriga intressenter kommer att få likvärdiga möjligheter att konkurrera.
Regering mot opposition. Två konkurrerande system för trafiken. Visst påminner det om förra gången?
Det finns skäl att redan nu oroa sig för vad som händer om det blir ett maktskifte efter valet? Om ett avtal redan har undertecknats?
Vi är förstås inte där än. Inte på långa vägar. Men risken finns.
Beroende på vilken sida man frågar så finns förstås olika uppfattningar i hur vi kunde hamna här. Delar av oppositionen menar att regeringspartierna inte har lyssnat på dem. De har inte visat någon kompromissvilja och de partier som inte har varit med och fått bestämma vill inte heller ta ansvar för en plan de inte tror på.
Å andra sidan har vi ett demokratiskt system som bygger på att majoriteten bestämmer. Så länge de har fler röster för än emot så har de makten. Och att kompromissa bara för sakens skull, utan att det förbättrar ett förslag är förstås märkligt. Det ger för övrigt inte heller några garantier för framtiden.
Egentligen är det egalt vem som har varit mest dum mot vem och vilka politiska poäng det finns att plocka. Det viktiga nu skulle vara att tillräckligt många är tillräckligt mycket överens om vad som ska hända i framtiden. Åtminstone fyra av de större partierna: Liberalerna, Centern, Socialdemokraterna och Moderaterna borde kunna hitta en gemensam väg framåt i den här frågan för att säkerställa att nästa regering – om ett maktskifte sker – inte kan samla en majoritet för att mixtra med ett ingånget avtal. Det behöver förstås inte betyda att man älskar förslaget från början. Det finns säkert även politiker som tillhör majoriteten som gärna hade gjort på annat sätt, men som i offentligheten försvarar förslaget också.
Förra gången fick Moderaterna ett slags frikort i skärgårdstrafikfrågor. De fick vara med och möjliggöra en regeringskonstellation utan att för den sakens skull stöda den förda politiken gällande skärgårdstrafiken. Det var en engångsföreteelse. Någon sådan lösning kommer inte att accepteras av väljarna igen.
Kortrutt eller inte kortrutt. Det är inte den egentliga frågan. Frågan är om det går att skapa en politik som håller över tid. En ny ”elhybrid” är det sista ålänningarna vill ha.
