Kobbarna en livsstil, som kräver arbete och pengar
Det har varit litet blåsigt kring Kobba Klintar den senaste veckan och det har inget med höststormarna att göra.
Föreningen behöver pengar och har sagt upp kontraktet med caféinnehavaren – vilket många har haft svårt att förstå.
Kobba Klintars vänner drivs av eldsjälar. Utan dem skulle byggnaderna aldrig ha satts i stånd, hamnen hade inte rustats upp, det hade inte byggts ramper som gör Kobbarna åtkomliga också för folk som har svårt att ta sig fram och det skulle inte ha spelats teater där.
Där skulle inte heller ha funnits något café.
Väldigt mycket har gjorts med frivilliga krafter. Det har gått att få ihop folk som jobbar gratis, av purt intresse för saken. Men det blir allt svårare. Det är precis som verksamhetsledaren för Kobba klintars vänner Rune Karlsson säger, folk jobbar inte ideellt på samma sätt som förr. Man vill ha betalt.
Varifrån skall föreningen ta pengar för att betala folk? Den enda inkomsten man har utöver medlemsavgifterna är hyran för caféet, 100 euro per månad.
Så länge allt flyter på och inget behöver åtgärdas så fungerar det. Men med det utsatta läget kan man förstå att byggnaderna behöver underhållas med jämna mellanrum. Då kommer man inte långt med 100 euro i månaden.
Å andra sidan vill väl den som driver caféet också ha en slant. Visserligen är 18.000 besökare per sommar ingen dålig siffra, men alla lämnar kanske inte så stora summor efter sig. Och det som säljs skall först köpas in. Arrendatorn Christian Ekström säger att Kobbarna är mer en livsstil än en guldgruva.
Folk upprörs över att styrelsen sade upp kontraktet med Ekström och hans partner Johanna Dahlgren. Utan föregående diskussion.
Helt utan diskussion var det kanske ändå inte. Caféinnehavarna visste att föreningen behövde få in mera pengar, men man var inte redo att ta över större bitar och betala mer. Eller betala mer för själva caféet.
Det är möjligt att det blir svårt för föreningen att hitta någon ny entusiastisk kraft i caféet som lockar ut folk. Men caféet skall framöver inte vara den enda attraktionen – för dem som inte ser själva platsen som en attraktion i sig. Det finns planer och projekt, men det behövs pengar och det behövs eldsjälar.
Utan eldsjälar behövs det väldigt mycket mer pengar. Staden har skjutit till pengar, föreningen har raggat sponsorer för olika projekt och nu hoppas man på Leader-pengar. Men det är en ständig kamp att få ekonomin att gå ihop.
Det är också möjligt att föreningen, alla ansträngningar och alla vänligt sinnade krafter till trots, inte orkar med projektet. Inte klarar av att hålla igång Kobbarna. Går det så, så kan man endast beklaga. Och konstatera att förutsättningarna för projektet – lusten att jobba ideellt – inte precis ökar av att folk tycker sig ha rätt att racka ner på dem som åtminstone försöker.
