Klimatkrisens oanade konsekvenser
Spiggen har blivit Östersjöns variant av Afrikas gräshoppssvärmar. Bägge har kopplingar till människans påverkan på klimatet.
Konsekvenserna av vårt planetära koldioxidexperiment har oanade – och ibland absurda – konsekvenser.
En spigg. Det kan tyckas vara en ganska obetydlig liten fisk. Men sedan 80-talet har de blivit femtio gånger fler i Östersjön. Bland annat till följd av allt varmare vatten, övergödning och brist på rovfiskar.
En liten fisk, men ett stort problem. Vi kan se många flera såna överraskande, men oroväckande, konsekvenser av klimatkrisen.
Koldioxidnivåerna i jordens atmosfär har nu nått höjder som inte setts på 15 miljoner år. Dessa nivåer korrelerar med högre temperaturer och stigande havsnivåer som är betydligt högre än i dag. Detta konstaterar forskare vid Southamptons universitet som konstruerat en historisk tillbakablick av koldioxidnivåer. Studien kan användas som en guide för vad som kan hända när jorden reagerar på de nivåer av växthusgasutsläpp som byggts upp sedan den industriella revolutionen.
Och det ser inte bra ut. Enligt en uppmärksammad uppdatering från världsmeteorologiska institutet tidigare i somras noterade forskarna att det finns en 20 procentig risk att världen kommer nå en 1,5 gradig uppvärmning före 2025. Den globala klimatöverenskommelsen, Parisavtalet, stipulerar att vi ska hålla oss under 2 grader, helst under 1,5
Orsaken till varför just 1,5 grader ansågs vara en så viktig tröskel är för att upphettning bortom det kan sätta igång allvarliga dominoeffekter. Det vill säga att vi då har rubbat jordens cykler till den grad att den börjar värma upp sig själv.
2020 ser ut att bli ännu ett rekordvarmt år. Det gångna årtioendet har varit det varmaste någonsin uppmätt och de senaste fem åren har varit de varmaste sedan 1880.
Coronarestriktionerna har minskat de globala koldioxidutsläppen, men effekterna blir inte långvariga efter att världens länder återgår till ”business as usual”. Vi må befinna oss i en pandemi som har haft och kommer fortsätta ha allvarliga konsekvenser, men klimatkrisen hotar människors och ekosystems framtida existens.
EU kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sade i april att ”vi kan använda den här pandemikrisen till en möjlighet att transformera våra ekonomier”. Förra veckan klubbades EU:s enorma stödpaket, som dessvärre har fått kritik för att inte vara grön nog.
”I beslutet finns ett omnämnande att alla medlemsstater inte behöver vara klimatneutrala år 2050, vilket säkert kommer att utnyttjas av sådana länder som har jättestora problem med klimatomställning”, sade Nils Torvalds i Nya Åland den 23 juli.
Innan corona slog till så omnämndes 2020 som ”Sanningens år för klimatet”, samma titel som Nya Åland valt att använda i vår årslånga serie på samma tema. Även om klimatkrisen hamnat i skuggan av covid-19 är hotet alltjämt där, och tiden blir allt mer knapp.
Times juliupplaga domineras av rubriken ”En sista chans. Det definierande året för planeten”. Under rubriken ser man den skarpa kurvan av koldioxidutsläpp som reser sig upp i en grå himmel ovanför en smältande iskurva som pekar neråt i ett stigande hav.
I förra veckan kom nyheten om att klimatets poster-djur, isbjörnen, sannolikt inte kommer överleva detta århundrade.
Men det är inte bara stigande havsnivåer, smältande isar och utrotad isbjörn som blir konsekvenserna av detta mänskliga experiment med planeten. Det kommer ta sig oanade konsekvenser på alla nivåer. Exempelvis som en explosionsartad ökning av spigg i vårt hav. Det kan kännas som en detalj i sammanhanget, men det rubbar den naturliga balansen och påverkar i sin tur fler arter.
Det är som Tony Cederberg, amanuens i miljö och marinbiologi på Åbo akademi, konstaterar i gårdagens Nya Åland: ”en indikation på att allting inte står rätt till”.
