DELA
Foto: Jonas Edsvik
Gästledarskribent Minna Wallén-Widung konstaterar att det krävs mod att ta upp frågan om huruvida ekonomiskt viktiga och för Åland betydelsefulla näringar, som färjeindustrin eller fiskodlingarna, verkligen kan fortsätta på samma sätt som tidigare eller om större miljökrav borde ställas.

Klimatkatastrofen kryper närmare

Jag står på badklippan intill sommarstugan strax utanför inloppet till Mariehamn och spanar ner i vattnet. Konstaterar att det nog inte går att ta det där morgondoppet i dag heller. De blågröna algerna ligger i sjok längs med vattenytan och lockar inte direkt till bad.

Det här är inget nytt förstås – algernas aggressiva intåg i det åländska havsbandet har det skrivits spaltmeter om i många år och ålänningar har länge svurit åt den återkommande sörjan. Men i år känns något annorlunda. Algerna känns mer hotfulla än tidigare, som ett dåligt omen om att en katastrof väntar runt hörnet.

 

Kanske beror det på att de förödande konsekvenserna av klimatförändringarna har krupit allt närmare, smugit sig in under skinnet på ett sätt som jag inte är riktigt van vid. De senaste veckorna har vi kunnat följa rapporteringen om de kraftiga översvämningarna nere i Europa som har ödelagt städer och lett till över hundra dödsfall.

Att de fasansfulla scenerna utspelar sig i länder inte långt ifrån oss, gör att hotet känns nära. Och kanske är tragedin den käftsmäll vi behöver för att en gång för alla fatta att klimatförändringarna är verkliga och jäkligt otäcka.

I åratal har forskarna försökt varna oss för koldioxidutsläppen, den globala uppvärmningen, isarna som smälter – och algerna som tar över vårt övergödda hav. Vi vet att vår västerländska livsstil inte är hållbar. Att sluta flyga, sluta köpa massproducerade slit- och slängprodukter, börja åka kollektivt och minska köttätandet är bara några åtgärder vi vet att vi borde, nej måste, börja tillämpa om vi ska ha en chans att bromsa den katastrof vi obönhörligen är på väg mot.

 

Ändå verkar det vara förbannat svårt. Det där dåliga samvetet som uppstår efter att vi bokat ännu en flygbiljett, slås snabbt undan med att man trots allt är värd en veckas avkoppling i solen efter att ha jobbat hårt ett helt år.

När rubriker om klimatförändringarna dyker upp är det enklast att bara scrolla vidare. Vi skyller gärna på företag och politiker, tycker att det är de som måste ansvara för att utsläppen minskar. Menar att individen inte kan förväntas lägga den tunga bördan på sina spröda axlar.

 

Och det finns ju en poäng i det – naturligtvis är det de stora makthavarna som har störst möjlighet att påverka vår planets framtid. Det är de som kan stoppa användning av fossila bränslen, lagstifta om förbud mot utsläpp och stoppa skövlingen av världens regnskogar.

Men hur ska vi vanliga människor fatta att det brinner i knutarna nu och att också vi bär ett ansvar? Ingenting verkar ju bita på oss. Det krävdes en världsomspännande pandemi för att vi tillfälligt skulle sluta flyga, i övrigt har vi fortsatt som vanligt.

Måste vi lagstifta för att något ska hända? Liksom Kina under många år hade en strikt enbarnspolitik kanske vi nu borde införa enbilspolitik? Introducera ransoneringskort för kött? Begränsa antalet nytillverkade klädesplagg som får köpas in till ett per år? Kanske ska bara ekologiskt producerade varor överhuvudtaget få säljas?

Ska alla markägare tvingas uppföra vindkraftverk på sina ägor? En inskränkning i individens valfrihet och en potentiell dödsstöt för marknadsekonomin, javisst, men frågan kvarstår – hur ska vi rädda det som räddas kan?

 

Kanske kan våra förstörda morgondopp och bilderna från Europa få oss att börja vara lite mer obekväma. Att sitta på en middag med goda vänner och vara den som vågar kommentera ett samtal om planerade semesterresor med att det faktiskt inte är hållbart att flyga över halva jorden för en veckas solande och cocktaildrickande, är inte enkelt. Man tar självklart en risk att stöta sig med kompisar och släktingar genom att ifrågasätta attityder i stil med ”men människan har alltid ätit kött, och det är min rättighet att fortsätta med det” eller ”den globala uppvärmningen är fake news”.

Det krävs mod att ta upp frågan om huruvida ekonomiskt viktiga och för Åland betydelsefulla näringar, som färjeindustrin eller fiskodlingarna, verkligen kan fortsätta på samma sätt som tidigare eller om större miljökrav borde ställas. Eller om det verkligen är försvarbart att det finns fler bilar än antal invånare på Åland.

För att inte tala om det ur miljöhänsyn tvivelaktiga beteendet att köra varv efter varv runt stan i gamla bilar, enbart för sitt eget höga nöjes skull. Det är inte härligt att vara den personen, men kanske vi måste?

Forskare varnar för att extremvädrens tid bara har börjat, att det vi ser nu i Europa är en liten försmak på vad som komma skall. Och om vi vill kunna njuta av algfria morgondopp i framtiden, kan det vara värt att ta diskussionen.

 

NYAN 40 år

Nya Åland fyller 40 år i år och bjuder under sommaren och hösten på gästledare av tidigare medarbetare. Dagens ledare är skriven av Minna Wallén-Widung som har jobbat på Nyan i flera olika omgångar både som reporter och nyhetsuppläsare i Åland 24. Sedan 2017 jobbar hon som reporter på Aller media i Malmö och skriver reportage för veckotidningarna Allers, Allas, Året runt och Hemmets veckotidning och för sajten allas.se.

Åsikterna är skribentens egna.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp