Klarar Finlands nya regering Bechdeltestet?
Talar de nya kvinnliga ministrarna om någon annat än män?
Vårkvällarna har tillbringats framför tv-serien Suits. En helt okej serie som handlar om advokater i New York. Ett av problemen med serien är att den inte på långa vägar får godkänt i Bechdeltestet.
Bechdeltestet skapades i mitten av 1980-talet av amerikanskan Alison Bechdel. För att en film ska klara Bechdeltestet ska den klara tre kriterier:
1. Filmen ska ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer.
2. De två kvinnliga rollfigurerna ska prata med varandra.
3. Samtalet mellan de två kvinnliga rollfigurerna ska handla om något annat än män.
Vid första anblicken låter inte det här så svårt. Det finns väl massor med … och så börjar man granska tv-serierna, eller böckerna man läser, eller, för all del, den nya, finländska, mansdominerande regeringen.
Första kriteriet passeras för det mesta. Kanske för att det finns ett visst jämställdhetstänk (regeringen), eller kanske för att kvinnor måste figurera i en heteronormativ vardag (tv-serierna). Dessvärre verkar de flesta kvinnor i populärkultur förtjäna sitt berättigande enbart för att männen ska ha något att se på/förälska sig i/ha sex med.
Redan vid den andra punkten i testet tacklar tv-serierna av, men när man tror att en serien tar sig genom testet, ska man lyssna på vad kvinnorna talar om. Det är synnerligen sällan två kvinnliga, namngivna karaktärer pratar om annat än män.
Så får man hoppas att det inte fungerar i verkligheten. Nog måste väl kommun- och reformministern Anu Vahviläinen och undervisnings- och kulturministern Sanni Grahn-Laasonen prata om annat än statsministern Juha Sipilä?
I tv-serien Suits är alla kvinnor är vackra. Alla kvinnor är kvinnor som de manliga karaktärerna vill ligga med. I seriens tre säsonger finns en kvinna som inte uppfyller det utseendekravet. Hon väger å andra sidan 150 kilo och ska, av hennes repliker att döma, föreställa enerverande och lite korkad.
Seriens två manliga huvudpersoner är också vackra. Men skillnaden är att de övriga männen i serien är allt möjligt. En del är fula, en del har ett karaktäristiskt utseende, en del är alldagliga. De är inte sitt utseende.
Just alldagliga kvinnor i tv-serien lyser nästan alltid med sin frånvaro. Kvinnorna är endera skönheter eller odjur, de kan inte vara som folk är mest.
I filmernas värld är alltså jämställdhetsarbetet inte särskilt långt kommet. För kvinnor finns det två karaktärer att identifiera sig med: den vackra eller den fula.
Hur är det utanför tv-rutan? Ja, vi kan ju stanna en stund inför styrelserna i de mäktigaste bolagen på Åland, Ålandsbanken, Ömsen, Viking Line och så vidare. Finns det två kvinnliga karaktärer, talar de med varandra och talar de om annat än män?
Jämställdhetsarbetet är inte särskilt långt kommet. Å andra sidan krävs inga radikala ingrepp för att förändra situationen. Då en ny styrelsemedlem ska väljas: se på styrelsen i övrigt och leta aktivt efter en person av det kön som är minst representerat.
Det handlar inte om att kvinnor och män automatiskt ska stå för kvinnliga respektive manliga åsikter eller egenskaper, utan om representation. De med makt, det vill säga männen (vita, heterosexuella) ska inse att de visserligen är normen, men de representerar inte andra än sin egen grupp.
Vi måste vara överens om att vi gärna ser andra kvinnor än de vackra och de fula i tv-serier. Visst vill vi också se alldagliga kvinnor i tv-rutan, visst vill vi också se kvinnor i styrelserna?
Låt oss under de kommande fyra åren granska regeringen med Bechdeltestet för ögonen. Det första kriteriet är redan avklarat. Det finns minst två namngivna kvinnliga rollfigurer, ja till och med fler.
Har de pratat med varandra? Ja, förmodligen i regeringskorridorerna och under möten. Har media rapporterat om de samtalen? För att testet ska vara giltigt måste förstås kvinnornas möten anses vara så väsentliga att de offentliggörs. Vi kan jämföra med filmerna, kameran ska rulla när kvinnorna prata med varandra, deras samtal ska anses föra handlingen framåt. Redan här riskerar regeringen fällas av testet.
Och pratar de kvinnliga ministrarna om något annat än män?
Ja, det får vi sannerligen hoppas.
