DELA
Foto: Netflix
En ny dokumentärfilm gör gällande att den globala fiskenäringen är en pågående miljökatastrof av sådana proportioner att vi borde sluta äta fisk för att alls kunna rädda jorden och planetens klimat. Vad återstår för oss egentligen? Bild ur filmen.

Katastrofen under ytan

Den som tror att köttproduktionen är det stora problemet för jordens klimat bör bänka sig framför ”Seaspiracy”, den brittiske filmaren Ali Tabrizis nyligen utkomna dokumentär om världens fiskeproduktion. Förslagsvis med en störthjälm på huvudet och en tröstfilt i knät.

När filmen ”Cowspiracy” kom till strömningstjänsten Netflix 2015 tog diskussionen fart på allvar om det var etiskt försvarbart att äta nötkött (eller i förlängningen kött över huvud taget) med tanke på den påverkan som köttindustrin sades ha på jordens klimat.

För en vecka sedan släpptes så, av samma producent, ”Seaspiracy” på Netflix. I filmen beslutar sig den unge brittiske dokumentärfilmaren Ali Tabrizi för att göra en romantisk havsdokumentär i Jacques-Yves Cousteaus anda – men snavar istället över en global, i stora stycken nedtystad, mardröm.

Den globala fiskeproduktionen visar sig nämligen vara monstruös.

 

Att världshaven inte mår bra vet vi redan. De har redan fyllts med 150 miljoner ton plastskräp: mikroplasternas antal är 500 gånger flera än stjärnorna i Vintergatan och dyker nu upp överallt på jorden – även i våra kroppar. Tabrizi börjar med att samla plastskräp på stränderna och kontaktar diverse snabbmatskedjor för att få dem att sluta använda sugrör av plast – vilka som alla vet är ett jätteproblem i haven …

Den arme regissören anträder sålunda intet ont anande en resa till mörkrets hjärta. Förfärad över att Japan återupptagit valfångsten åker han dit och upptäcker att lokala fiskare bedriver utrotningskampanjer mot delfiner för att få ha tonfisken i fred. Detta i sin tur för att den värdefulla tonfisken börjar bli utfiskad: jämfört med 1970 återstår tre procent av beståndet.

Dessutom upptäcker han att de internationella certifieringarna för ”delfinsäker tonfisk” är ren bluff.

 

Sedan upptäcker Tabrizi att båtarna inte bara har tonfisk i näten, utan hajar, vars fenor används till svindyra soppor i Asien. Hajarna kastas stympade tillbaka eller mals ner. Siffror visar att många hajarter på några årtionden reducerats med mellan 75–95 procent.

Detta är inte illa bara för hajarna, för hajarna är toppredatorer: utan dem försvinner många underarter av fisk och efter dem många sjöfåglar. Och så vidare, och så vidare.

Hajarnas öde får Tabrizi att upptäcka fenomenet bifångst, det vill säga alla de varelser som dras upp ur haven ”av misstag” och sedan döda kastas tillbaka. Av den anledningen dör 50 miljoner hajar om året i en diskret massutrotning. Vad värre är: 40 procent av ALLT som dras upp av de jättelika fiskeflottorna kastas tillbaka som döda kroppar!

Avslöjandena blir allt värre. Det uppenbaras att nästan hälften av allt plastskräp i haven består av fiskeindustrins bortkastade eller -tappade nät. Jätteproblemet med sugrören? Existerar inte: deras mängd är 0,03 procent av totalen. Problemet med den kasserade fiskeutrustningen påtalas dock inte av de internationella anti-plastorganisationerna för att inte antagonisera den mäktiga fiskeindustrin.

 

Haven förblir lustigt anonyma för oss: allt det mirakulösa som pågår i dem sker ju bokstavligen under ytan. Hur många visste att havsväxterna binder 20 gånger mera kol än landväxter? Eller att 93 procent av jordens koldioxid är lagrad i havet?

Man kunde tycka att det är goda nyheter, eftersom våra regnskogar som bekant skövlas med en hastighet av 27 fotbollsplaner i minuten. Men nej: Tabrizi rapporterar att bottentrålningen av haven skövlar jordens undervattensregnskogar med en hastighet som får utplånandet av Amazonas att förblekna – här snackar vi 4 316 fotbollsplaner i minuten …

 

Seaspiracy är en besk fisksoppa att svälja. Filmens slutsats är att världshaven kommer att vara tomma om 27 år. Rekommendationen är att mänskligheten fridlyser åtminstone 30 procent av oceanerna – och slutar äta fisk. Det känns som en absurd slutsats, men bilderna är svåra att värja sig emot och siffrorna är övervädigande.

Vad kan vi alls äta, frågar man sig till sist. Måste vi alla bli småskaliga bönder och dra upp gäddan direkt ur vassen?

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp