Katalonien blottar Spaniens svagheter
Konflikten mellan centralregeringen i Madrid och självständighetskrafterna i Katalonien visar på att all maktdelning mellan regeringar är ömtålig och kräver ömsesidig respekt.
Den senaste veckan har katalanerna återigen gått ut på gator och torg för att protestera mot centralregeringen i Madrid. Den första oktober har katalanerna planerat att folkomrösta om självständighet från Spanien, ett beslut som centralregeringen i Madrid kraftigt och tydligt har protesterat mot.
Nu riskeras katalanernas hela självstyre. Enligt artikel 155 i den spanska konstitutionen kan staten hindra regioner att utöva sitt självstyre, även om artikeln aldrig har använts i praktiken. Och den lär inte användas nu heller eftersom det med allra största sannolikhet blir kontraproduktivt för den spanska centralmakten. Men den spanska regeringen har redan gjort inskränkningar i vad katalanerna upplever som sina egna angelägenheter.
I onsdags beslagtog spansk polis flera miljoner röstsedlar inför den kommande folkomröstningen. 14 personer, bland andra regionens vice finansminister, har gripits i samband med tillslag mot katalanska myndigheter och Kataloniens regionala president Carles Puigdemont sade till världens medier att Spanien nu i princip har avskaffat Kataloniens självstyre.
Det beskrivs som den största konstitutionella krisen sedan statskuppen i Spanien 1981 och har resulterat i stora protester i bland annat regionens centralort Barcelona.
Det är dock ingen självklarhet att självständighetssidan skulle vinna i en omröstning. Det ser ut att vara ungefär hälften av befolkningen i Katalonien som stöder självständighetssidan. Däremot vill en majoritet, cirka 70 procent av katalanerna, ha möjligheten att lägga sin röst om självständighet eller inte. Efter förra veckans polisiära ingripanden är sannolikheten stor för att stödet för självständighet växer i Katalonien.
Ytterligare ett bekymmer för självständighetsrörelsen är att EU nu verkar stänga dörren för ett självständigt Katalonien. Ett utträde ur Spanien ser nu ut att bli ett utträde ur EU. Och frågan är om Katalonien, som lyckats bättre än resten av Spanien under den snart tioåriga ekonomiska krisen, klarar sig utan att vara en fullgod medlem av EU:s inre marknad.
Det är ett starkt ställningstagande av EU, att hota med att stänga dörren. Att medlemsländerna följer de demokratiska spelreglerna borde vara av högsta vikt för EU.
Uppdelning av makten mellan regeringar, i det här fallet den katalanska och spanska, bygger på att samförståndet om befogenheterna kan bibehållas. Det har man bevisligen inte lyckats med i Spanien.
Den nuvarande storkonflikten rör sig om vilka rättigheter lagen tillskriver regionen och centralmakten. Madrid anser att en regional folkomröstning strider mot lagen medan Katalonien anser att deras självstyre inskränks på olaglig väg.
Det är en viktig insikt, att all maktdelning mellan regeringar måste bygga på ömsesidig respekt men också på tydliga regler. Att centralregeringen nu använder sig av polisiära metoder och gripa politiska företrädare är ett misslyckande och leder bara till ökad polarisering.
Vad som händer nu återstår att se, men det kommer att krävas diplomati i världsklass för att lugna den uppskruvade situationen mellan Spaniens två främsta motpoler.
