Kärnkraften – klimatvän eller fiende?
Kärnkraften har lyfts fram som ett klimatneutralt alternativ till olja, gas och kol.
Men när Sverige och Tyskland nu minskar sitt kärnkraftsberoende samtidigt som Finland snart tar Olkiluoto 3 i bruk är frågan befogad: är kostnaderna och riskerna befogade?
Vid årsskiftet stänger kärnkraftsreaktorn Ringhals 2 på den svenska västkusten. Året därpå stängs även Ringhals 1. Flera svenska riksdagspartier menar nu att reaktorerna behövs för att trygga energiförsörjningen för Sverige. Delvis är orsaken till utspelet den nationella energiförsörjningen i stort, men också att föra fram kärnkraft som ett koldioxidneutralt alternativ i en tid när det gröna omställningsarbetet måste ta fart på allvar.
Energibehovet både globalt och lokalt ökar. Om vi dessutom ska ersätta fossila bränslen måste vi kunna möta en ökande efterfrågan på grön energi.
Enligt en undersökning som i somras gjordes av Svenskt näringsliv tycker ungefär en tredjedel av svenskarna att kärnkraften är en bra energilösning för framtiden.
Att lämna kärnkraftsberoende kan vara förknippat med ökade klimatutsläpp, åtminstone på kort sikt. Tyskland bestämde sig 2011 för att avskaffa kärnkraften. I stället har landet behövt förlita sig på brunkol i processen att övergå till mer koldioxidneutrala energikällor.
Landet blev alltså på kort sikt mer beroende av kolkraft i samband med avvecklingen av kärnkraften. Först i januari i år blev andelen förnyelsebar energi större än kolkraften i den tyska energiförsörjningen. Nu produceras 40 procent av den tyska energin från förnyelsebara källor, ungefär en tredjedel kommer fortfarande från kolkraft.
Medan Sverige och Tyskland minskar sitt kärnkraftsberoende har Finland valt en annan väg genom satsningen på Olkiluoto 3. Anläggningen är planerad att tas i bruk nästa år – mer än tio år försenat.
Utbyggnaden av kärnkraft är långt ifrån oproblematisk. För även om det går att hävda att kraftverk i vår närregion sköts ansvarsfullt finns det aldrig några garantier, och konsekvenserna blir stora om det osannolika ändå skulle ske.
Det senaste exemplet är Fukushima i Japan som 2011 skadades svårt av en jordbävning och en efterföljande tsunami, vilket ledde till en härdsmälta som fortfarande drabbar människor i området. Så sent som i somras meddelade Tepco, bolaget som ansvarar för kraftverket, att man kommer att behöva dumpa mer än en miljon ton förorenat vatten i Stilla havet eftersom förvaringsmöjligheterna inte räcker för att ta hand om vattnet längre än till år 2022.
Finland är inget jordbävningsområde, men det finns ändå frågetecken.
Ett sådant är kostnaderna förknippat med byggandet av kärnkraftverk. 2018 skrev Yle att Olkiluoto 3 har kostat 8,5 miljarder euro vilket gör byggnaden till världens näst dyraste någonsin.
En annan fråga är slutförvaringen av utbränt kärnkraftsbränsle där tidsperspektivet är omkring 100 000 år. I Finland planeras slutförvaring av kärnavfall i närheten av Olkiluoto. Enligt geologen Jon Engström är anläggningen, som har planerats sedan 80-talet och om några år ska börja ta emot det finska avfallet, säker. Men i ett så långt tidsperspektiv är det omöjligt att ge några garantier.
Alternativen är betydligt säkrare. Sol-, vind-, och vattenkraft seglar fram som reella utmanare till kärn- och kolkraft. Enligt Yle kommer vindkraften att stå för 14-15 procent av Finlands elkonsumtion 2023 och just nu byggs 280 nya vindkraftverk i Finland.
Det finns framför allt en stor fråga kvar att lösa för att förnyelsebar energi på allvar ska kunna konkurrera med traditionell energiproduktion, nämligen hur lagringen ska hanteras. Det är en förutsättning för att i framtiden kunna fasa ut andra energikällor.
Argument för kärnkraft har de senaste åren lyfts som en grön satsning. Men kostnaderna, de potentiella riskerna och det ogreppbara tidsperspektivet gör att alternativen är betydligt säkrare satsningar. Att dessutom jobba för att trygga levnadsförhållandena för framtida generationer samtidigt som man lagarar radioaktivt avfall rimmar illa med de gröna framtidsvisionerna.
