Kapitalet och staten
Coronakrisen går fram som en lie över företagen och deras anställda. En business verkar dock göra goda affärer på det rådande läget: bankerna.
Från hela världen har vi fått samma bilder: allt håller stängt. Butikerna, restaurangerna, konserthallarna, varuhusen. New York, Paris, London och Mariehamn – stora platser och små, alla har de mer eller mindre förvandlats till spökstäder.
Verkligheten bakom de neddragna ridåerna har som bekant varit grym. Miljontals människor har förlorat sina jobb och näringsidkarna har sett sina livsverk rasa samman.
Det exceptionella i situationen har på något vis dock svetsat oss samman. Sällan har man hört så universell sympati för de konkurshotade företagarnas villkor uttryckas av löntagarna, sällan har man hört arbetsgivarna lida så med sina permitterade anställda.
För det som nu händer har aldrig hänt förut, och det drabbar oss alla. Vi måste gemensamt bita i det sura äpplet. Krisen är vår och vi uthärdar den tillsammans.
Eller?
Det finns en näring som tjänar bra pengar på krisen, och det är banknäringen. Av den förväntas inga uppoffringar, fastän det allmännas pengar bidrar till att deras lönsamma låneverksamhet går som tåget.
De förtjänstfulla ”stöd” som just nu erbjuds drabbade näringsidkare är ju egentligen bara förklädda lånefällor. Den som sett sin verksamhet utraderas och månar om att kunna behålla sitt företag och sina anställda erbjuds av samhället möjligheten att skuldsätta sig ”upp över takstolarna”, som nöjesföretagaren Dennis Jansson uttryckte saken i en intervju i Nya Åland häromdagen.
Om Jansson eller någon annan behöver pengar för att hålla skutan flytande får han först gå till banken för att få ett lånelöfte. Klarar han bankens granskning får han sedan tassa vidare till landskapsregeringen för ett likviditetsstöd, garanterat till 80 procent av Finnvera, Finlands officiella exportgarantiinstitut. Har han pappren i ordning får han sedan, hoppeligen, en utsträckt möjlighet att hålla verksamheten vid liv.
I det långa loppet har hans business dock skadats svårt. 20 procent av pengarna får han visserligen ut i rent stöd. Men resten är bara ett stort, extradyrt lån som han måste betala tillbaka – extradyrt, därför att banken tar ut sin egen ränta ovanpå de 1,75 procent som Finnvera redan lagt på i avgift. Fastän banken inte riskerar något, då man har landets statsägda specialfinansiär som borgensman för lånet!
Tänker man efter framstår det hela som absurt, om inte annat rent samhällsekonomiskt. Så när näringslivet brakar samman, då sjasar vi de nödlidande till bankirerna för extradyra lån?
Man måste fråga sig om detta är en rimlig ordning. När företagarna efter krisen ska försöka ta sig tillbaka till ekonomisk hälsa lär de få hålla nere de anställdas löner och kommer antagligen att dra in mindre skatteintäkter till statskassan, eftersom deras vinster minskat.
Enkelt uttryckt: näringslivet förlorar, löntagarna förlorar, staten förlorar.
Vinner gör bankerna och deras aktieägare.
När coronakrisen efteråt utvärderas måste detta analyseras och ifrågasättas. Det måste gå att avkräva banknäringen samma samhällsansvar som i den nya virusverkligheten axlas av det övriga näringslivet.
Det rådande tillståndet har lärt oss att allt i samhället hänger ihop. Att vi alla, löntagare som näringsidkare, i en vid bemärkelse är en del av staten.
Det kan väl inte vara för mycket begärt, att kapitalet åtminstone sätter sig i båten tillsammans med resten av oss?
