Känslostyrda beslut gagnar ingen
Getas fullmäktige beslutade förra veckan att lämna samarbetet för en ny kommun på norra Åland. Beslutet ter sig konstigt ur många perspektiv.
Motionen innehöll fem motiveringar. Ingen av dem håller vid en närmare eftertanke.
Den första motiveringen lyder ”De tre kommunerna är inbördes för ojämnlika till storlek och befolkningsmängd för att uppnå ett tillräckligt tillfredsställande avtal för Getas del.”
Hur vet man det? Nu steg man ju upp och gick från förhandlingsbordet före förhandlingarna var avslutade. Det är ingen vinnande strategi.
Motivering nummer två fortsätter i samma spår. ”Sund är till befolkningen dubbelt större än Geta, och Finström mer än dubbelt så stort som Sund.”
Geta blir inte större i storlek eller får fler invånare av att välja att avsluta Finström-Sund-Geta-projektet. Tvärtom, man förblir precis så liten som man är just nu och riskerar att förbli det om eventuella framtida samarbetspartner uppfattar Getaborna som besvärliga.
Dessutom, Geta ligger där det ligger – kommunen får inga nya grannar att samarbeta med utan får så lov att finna sig i att det är Finström, Sund, Saltvik och Vårdö som ligger närmast till hands.
Motivering nummer tre lyder ”Resultatet av samgångsförhandlingarna visar med tydlighet att Geta blir förlorare och i praktiken går miste om möjligheter till inflytande i den nya kommunen”.
Vilket inflytande har Geta i dag då? Och vilket inflytande har man i framtiden? Det är klart att det finns stora utmaningar med att få sin röst hörd i en ny, större kommun, men faktum är att Geta redan i dag sitter i famnen på Finström, de andra norråländska kommunerna och framför allt i famnen på landskapet.
Geta har i dag ett omfattande samarbete med Finström, men även med andra kommuner. Faktum är att Geta självständigt styr över enbart byggnadsinspektion och kommunteknik. I alla andra kommunala frågor finns samarbeten.
Rent ekonomiskt sitter man i famnen på landskapet, eftersom Geta är den kommun som är mest beroende av landskapsandelar i relation till antalet invånare och den kommun med lägst skattekraft på Åland.*
Motivering nummer fyra lyder ”Geta och Finström saknar landgräns med Sund vilket enligt kommunindelningslagen från 1997 uppfattas som en förutsättning för en sammanslagning”.
Den här motiveringen känns som att man har slut på argument. Visst hade det varit praktiskt med en enhetlig landmassa, men det går inte att göra något åt geografin. Kommunutredaren Siv Sandberg har konstaterat att det här inte är något hinder, varken praktiskt eller juridiskt.
Den sista motiveringen lyder ”Den av landskapsregeringen föreslagna reformen av kommunstrukturen på Åland är nära förestående”.
Det är kanske den bästa motiveringen av de här fem. Det går inte att bortse från att det är omständligt att som kommun gå ihop med en eller flera andra. Att först slå ihop påsarna med två andra, för att en kort tid senare påbörja en process för att ytterligare gå ihop med andra – klart det är svårt.
Samtidigt, kanske det lilla Geta skulle vinna på det, om man är mån om sitt inflytande. Det kunde ha varit bra att först känna på att vara en del av en storkommun tillsammans med Sund och Finström när man, som en starkare enhet, ska slås ihop med Saltvik och Vårdö.
Då kanske den första trion kan prata med en något så när enad röst i förhandlingarna?
Det som är mest anmärkningsvärt med beslutet är ändå inte de dåliga motiveringarna, utan att det är ett så uppenbart känslostyrt beslut.
Att man kopplade ihop beslutet om att avsluta arbetet med Finström-Sund-Geta med beslutet om enkätundersökningen var en lyckad politisk manöver av samgångsmotståndarna. För en transparent och demokratisk process var det ändå förödande.
Varför lät man inte invånarna säga sin åsikt i enkätundersökningen och vid behov krävt en ny runda förhandlingar för att få fram ett bättre avtal? Efter det hade man kunnat säga ”ja tack!” eller ”nej tack!” till Finström och Sund. Det fanns alla chanser att sköta processen snyggt och moget.
*Siffrorna gäller 2017, källa Åsub.
