DELA

Känslor legitimt argument i kommundiskussionen

Vad är kärleken till hembygden värd, i reda pengar? Och vad är hembygden? Är det hembyn, hemkommunen eller Åland?
Låt oss fortsätta fundera på de åländska kommunerna och vad de är till för.
Varför är de viktiga, förutom som bärare av ett känslomässigt och historiskt arv som på intet sätt skall ringaktas?
Vad är värdefullt att hålla kvar och varför, och vad är något man håller på med bara för att man gjort det förut?

Till det förstnämnda hör definitivt den känsla av tillhörighet och värde som människor kanske känner inför sin hemkommun. Om det är viktigare att identifiera sig som finströmare eller jomalabo framom att vara ålänning eller finländare eller europé, eller varför inte Svartsmarabo eller Torp-bo, då måste man fundera på vad det betyder om man tar bort det värdet, och vad det egentligen beror på.

Skulle människor känna sig mindre som Getabor om det inte fanns ett kommunkansli där? Är det äldreboendet som är avgörande? Församlingen? I så fall är ju loppet redan kört eftersom de åländska församlingarna redan inlett den sammanslagningsprocess som kommunerna otvivelaktigt kommer att genomgå, åtminstone på lång sikt.
Är det skolan? Dagiset? Butiken? Fullmäktigemötena? Geta-dagen? Att veta var byarna ligger och vem som bor i vilket hus?

Jag är övertygad om att känslan för den egna hemtrakten har väldigt lite med beslutsfattande och byråkrati att göra. Det som är viktigt är dels historia, känslor, vänner, grannar och släkt, dels vilken service som finns inom räckhåll.

För en familj som bor precis vid kommungränsen, nära till nästa kommuns skola eller dagis, vore det bättre om man fick använda den kommunens service i stället för den egna kommunens.
För en dement åldring och dennes anhöriga är det viktigare med god omsorg än att vården finns i samma kommun.

Däremot är det oerhört viktigt för alla när man diskuterar en förändring av kommunstrukturen, att det inte innebär sämre service för de kommuninvånare som bor i periferin. Det är inte på servicenivå och närhet en kommmunsammanslagning ska bli billigare, för då får den aldrig stöd, utan på att göra de saker som låter sig göras gemensamt effektivare.
Så, den avgörande frågan är: vilken service är viktig? Kan man slå fast en miniminivå per kommun i antal skolor och vårdinrättningar. Kan man acceptera en gemensam centraliserad förvaltning om en storkommun har råd att hålla små daghem kvar?

Sparar man pengar på en förändrad kommunstruktur om det inte innebär sämre service?
Vad kan göras bättre? Är det framtida resurs.- och markplanering som är det centrala argumentet? Eller en gemensam åldringsvård där man kan garantera en att våra gamla inte blir vanskötta för att vi inte har råd att ha tillräckligt många anställda per vårdplats?

Kanske är det rättviseargumentet som väger tyngst – att se till att nivån på kommunal service är densamma över hela Åland. I så fall innebär det kanske att servicen på centrala Åland blir sämre.
Det finns saker att fundera över, och inte ett enda tvärsäkert svar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax