Kanske får vi aldrig svar på gåtan Paf
Att sparka en vd på stående fot är en mycket drastiskt åtgärd. Därför ter sig också beslutet att göra just så i fallet med Anders Ingves på Paf märkligt.
I dag är det två veckor sedan styrelseordförande Jarl Danielsson gav beskedet att Anders Ingves sparkas som vd för Paf med omedelbar verkan. Som skäl angavs att utvecklingen av företaget inte var till styrelsens belåtenhet, och att andra kompetenser nu krävs i ledningen av landskapets spelbolag.
Det var en luddig formulering då, och den utlösande faktorn till det drastiska beskedet är fortfarande höljt i mystikens dimmor.
Att en vd får gå från ett företag är inget ovanligt, det ingår förutsättningarna att direktörer har den mest utsatta posten rent arbetsrättsligt. Styrelsen har all makt i världen att avskeda en vd med i stort sett vilken motivering som helst. Så lyder spelreglerna.
Men det brukar ändå i nio fall av tio skötas med större ackuratess än den som Paf-styrelsen uppvisade den där torsdagen för två veckor sedan. När en styrelse vill ha en annan inriktning, ett nytt tänk, ny luft i organisationen brukar detta förklaras för vd och man förhandlar om avgångsvederlaget. Sedan för man ut informationen och får en lugn och fin övergång från en vd till en annan.
Att ge någon sparken med omedelbar verkan brukar ske av akuta anledningar, som att vd misstänks för brott, att hen gjort bort sig å det grövsta och därmed gjort sig omöjlig eller att en häftigt uppblossande konflikt med styrelsen gör att förtroendet med ens förbrukas.
Ingen av de nämnda anledningarna kan, med styrelsens förklaring i minne, ses vara skälet till att Paf:s styrelse ansåg att man måste göra sig av med Ingves på dagen. Så varför gjorde man då som man gjorde?
Svårt att svara på. Det finns siffror som talar för att Paf behöver en förändring som att Paf ramlat efter konkurrenterna på den svenska marknaden, likaså att Paf satsat på andra marknader (Spanien, Italien, Estland) där spelansvar kanske inte är lika högt hållet som i exempelvis Finland, Sverige och på Åland. Resultaten de senaste två åren ligger också en bra bit efter rekordåret 2013.
En teori som ligger nära till hands när man samtalar med människor som har mer eller mindre insyn i Paf är att det är den misslyckade inbrytningen i Sverige som spökar mest.
Att Paf ligger långt, långt efter de stora privata spelaktörerna på den svenska marknaden är solklart. Å andra sidan är frågan om Paf alls hade kunnat hänga med i det infernaliska reklamrace som pågått i Sverige de senaste 10-15 åren. I en intervju med branschtidningen Resumé från i höstas uppskattar Aftonbladets tidigare chefredaktör Anders Gerdin att spelbolagen köpt annonsutrymme hos Aftonbladet för en miljard kronor 2004–2013. En miljard! Bara i Aftonbladet!
Hur en, trots allt liten, spelare som Paf skulle kunna hävda sig i den mördande konkurrensen är svår att se för en utomstående, men kanske tydligare för styrelsen.
Att styrelsen ansåg att Paf behövde en ny vd efter sex år är i sig inte konstigt. Men förfaringssättet är det. De förklaringar som givits täcker knappast upp för det närmast chikanerande sättet som man gjorde sig av med sin vd.
Vad som egentligen låg bakom? För inte kan väl en långsammare utveckling under 2014 och 2015 till slut leda till det drastiska draget att sparka någon på stående fot? I de mystiska dimmorna torde fortfarande en utlösande faktor gömma sig. Kanske får vi till slut reda på vad det var, kanske inte.
