Kan något bra komma ut av konflikten om EU?
Det var en intressant hälsning landshövdingen framförde när han öppnade lagtinget för en vecka sedan. Den där om att man har en skyldighet att bidra snarare än en rätt att låta bli.
Landshövding Peter Lindbäck öppnade lagtinget på president Tarja Halonens vägnar och uppehöll sig i talet mycket vid Lissabonfördraget.
Presidenten har tidigare vädjat till Åland att skriva på, men än så länge har lagtinget inte samlat sig till ett beslut i någon riktning. Nu gick Lindbäck igenom bakgrunden, påminde om att lagtinget i tiden fått flera redogörelser för såväl konsekvenserna av ett åländskt medlemskap som ett åländskt icke-medlemskap i unionen, att 73,6 av ålänningarna i en folkomröstning sagt ”ja” till medlemskap och att beslutet i lagtinget fattades med rösterna 26 – 4.
Och han sammanfattar:
”För egen del är jag frestad att tycka att det land eller den region som medvetet har valt att bli medlem av den Europeiska unionen snarare har en skyldighet att medverka till de återkommande fördragsrevisionerna än en rätt att låta bli, särskilt då fördraget i sig är acceptabelt.”
Där finns inget oklart.
Det man kan ha synpunkter på är om Åland i praktiken hade något val i och med att Finland och Sverige hade beslutat gå med, något som Lindbäck i och för sig noterar.
Till ceremonierna vid lagtingets öppnande hör att talmannen svarar på landshövdingens tal. Och Roger Nordlund (c) var helt klart inte på Lindbäcks linje den här gången. Tvärtom framhöll han att det är lagtingets rätt och skyldighet att slå vakt om självstyrelsen och om ålänningarnas demokratiska rättigheter.
Så var skall detta sluta?
Lindbäck konstaterade att Finland har ratificerat Lissabonfördraget utan åländskt bifall, något som varken självstyrelselagen eller grundlagen ställer hinder i vägen för. Men man har tagit en risk, en medveten sådan. Finland kan fällas av EU-domstolen om Åland vägrar implementera direktiv som baserar sig på det nya fördraget.
”Men eftersom Åland i en sådan situation endast har utövat sin lagstadgade rätt och därmed inte kan anses ha felat mot vare sig EUs regelverk eller nationell rätt kan inte statsmakten i sin tur utkräva bötesbeloppet av Åland.”
Om en sådan situation uppstår att Finland ställs inför EU-domstolen (som EG-domstolen skall heta framöver när Lissabonavtalet träder i kraft) så tvingas domstolen ta ställning till den fråga, som man än så länge på EU-nivå har skuffat undan litet väl nonchalant.
Oberoende av hur mycket böter som döms ut av EU så kan Finland inte tvinga lagtinget att stifta lagar som lagtinget inte vill ha. I alla andra EU-länder med autonomier kan moderlandet ta över lagstiftningen om autonomin trilskas. Men här går det inte.
Hur kommer EU-domstolen att resonera om läget uppkommer? Problemet, om man vill se det som ett problem, måste ju lösas på något sätt. EU kan inte tvinga Finland att ge en av parlamentsplatserna till Åland för att få Åland att skriva på. Eller kan man?
Men knappast lär EU heller gå med på långtgående undantag för Åland. Man har ju redan sagt nej till att från det hållet tilldela Finland en extra parlamentsplats, öronmärkt för Åland.
Om det går därhän så måste Ålands mycket starka autonoma ställning diskuteras. Det måste bli en lösning och det behöver i sig inte vara illa. Här gäller det alltså att väga för- och nackdelar mot varann.
Om lagtinget säger nej till ett fördrag, som egentligen inte har med saken att göra, så kan relationerna till delar av omvärlden fastna på en mer artig än hjärtlig nivå för lång tid. Är risken att man under den tiden går miste om mer än man sedan eventuellt kan få ut i slutändan?
Det hela är litet av hasard. Med vår framtid som insats.
