Kan extrema tider ursäkta illgärningar?
Vi behöver kunna vår historia för att förstå mycket av det som händer i dag. Men allt är inte trevligt att läsa eller höra om. Frågan är om historiska illdåd kan ursäktas med att tiderna såg annorlunda ut.
Johannes Åhman skrev nyligen i Dagens Nyheter att Kremls syn på Stalintiden inte bådar gott.
”I Putins Ryssland har det kommit ett påbud om att lärarna ska följa en ny lärobok, där Stalins brott tonas ned. Där förklaras att förhållandena var extrema och uppgiften han stod inför mycket svår.”
För några kvällar sedan visade Sveriges tv i repris en BBC-dokumentär om nazismen. Avsnittet handlade om Albert Speer, Hitlers arkitekt och rustningsminister.
Hur kunde han och andra acceptera alla de grymma handlingar som utfördes i nazismens namn? Hur fungerade lägercheferna och -vakterna i förintelselägren, var några av de frågor som ställdes i den efterföljande diskussionen.
Diskuterade gjorde författaren Yrsa Stenius, som har skrivit två böcker om Speer, och Stéphane Buchfeld, som forskar kring förintelsen vid Uppsala universitet.
De var båda övertygade om att vakterna, de flesta av dem, och många andra var helt vanliga människor. Vanliga människor som förträngde det de sysslade med, för även om det kanske kändes fel så sade överheten att det var rätt. Och allt blev så mycket enklare om man trodde att det man gjorde var rätt.
En sådan utveckling går naturligtvis inte över en natt. Den måste växa fram. Stenius gav som exempel Rudolf Höss, kommendant för Auschwitz. Hans problem var att fångarna var fler än han kunde bereda rum för. De vällde in och det fanns varken mat eller andra förnödenheter. De dog snabbare än man hann gräva ner dem.
Höss, som ville sköta sina åligganden exemplariskt, befann sig i ett kaos. När ordern gavs att fångarna skulle gasas ihjäl kom detta som en lättnad för honom. Äntligen hade han möjlighet att reda upp i kaoset.
Tror vi på den förklaringen?
Varför inte. I något skede går man kanske över gränsen. I synnerhet om människorna runtomkring också har tappat riktningen i livet och inte längre förstår eller orkar lyssna på sitt samvete.
I Speers fall trodde Stenius att han var så mån om att få fortsätta med sina uppdrag i maktens centrum att han inte ville lyssna eller förstå. trots att han egentligen visste.
Skall vi förlåta? Var människorna så påverkade av tidsandan – varifrån kom den? – att de inte såg klart, inte förmådde styra sina egna handlingar?
Det måste vara upp till var och en att ta ställning till. Vi kan åtminstone inte lägga skuld på dem som kom efteråt, en senare generation, som något slags arvssynd.
Men vi får inte glömma.
Om det är som Stenius och Buchfeld säger att detta är något som kan hända var och en av oss, att vi alla inom oss bär på möjligheten att kunna drivas till rent vanvettiga handlingar – i tron att vi gör rätt! Då får vi inte glömma, för i så fall blir risken mångfalt större att det händer igen.
Så länge vi påminns om de grymheter som har begåtts av till det yttre helt vanliga människor (med galna ledare) så kanske det inte händer igen. Om mänskligheten tillåts glömma så finns det ingen som känner igen faran när den sticker upp huvudet.
Det är därför det är så farligt att i historiebeskrivningen vara överslätande och förstående. Om vi inte vet vad som har hänt så kan vi inte heller fundera på orsakerna till att det hände.
Det är mycket möjligt att förhållandena i Sovjetunionen var extrema 1937 och att uppgifterna Stalin stod inför var mycket svåra. Men betyder det att de miljoner som dog var något försumbart?
Många länder har traumor att bearbeta. Många länder har något att lära av tidigare misstag. Inte är världen heller i dag fri från grymheter. Tag Abu Greib-fängelset som ett exempel i liten skala. Uppträdde vakterna där som normala människor mot sina fångar? Något fick dem att gå över gränsen, men det hela stoppades när uppgifterna började sippra ut. Vad som händer bakom diktaturernas järnridåer kan vi bara försöka ana oss till.
Vi blir kanske inte lyckliga av att veta om alla hemskheter i världen. Men de som försöker dölja dem gör det inte med tanke på vår lycka utan för att skydda någon. Därför får vi inte släta över och glömma.
