Kan distansarbete bli glesbygdens räddning?
Inom politiken finns förhoppningar att det fortsatta distansarbetandet kan leda till att bryta en åtminstone hundraårig process, centraliseringen av människor.
Men kan distansarbete faktiskt bli glesbygdens räddning?
Människor har flyttat från glesbygd till tätort i åtminstone hundra år. Sedan 1910 har bara Finström, Jomala, Lemland och Mariehamn växt sett till befolkningsantal i kommunerna trots att Ålands befolkning har ökat med 8 500 personer.
Skärgården stod på sin befolkningstopp för 100 år sedan, sedan dess har invånvarantalet minskat med 3 000 personer. Landsbygden visar ett överskott på 1 500 personer från sin toppnotering på 1910-talet och Mariehamn har de senaste 100 åren vuxit med drygt 10 000 personer. Det går att läsa i Ålands statistik- och utredningbyrås årsbok för 2020.
Detta är förstås en stor utmaning för de kommuner som under ett århundrade har sett en minskande befolkning, inte minst när kommunal service ska bekostas av allt färre.
I en intervju i Nya Åland den 6 november berättar Brändös kommundirektör John Wrede att de ekonomiska utmaningarna skulle bli betydligt mycket enklare om skärgården kunde skapa en inflyttning som skulle ge ett överskott på 100–150 personer. Det borde inte vara omöjligt, 2010 bodde 250 fler personer i skärgården än 2019.
Det som politiker nu hoppas ska kunna vända trenden stavas distansarbete. Distansarbete har länge varit en möjlighet för fåtalet, under coronapandemin har andelen distansarbetare ökat kraftigt. På Åland finns ingen statistik men svenska siffror från Tele2 visar en ökning med 400 procent.
Nästan 60 procent har arbetat på distans under coronakrisen och 32 procent har distansarbetat på heltid (före pandemin var det två procent). Fyra av tio har svarat att de även efter coronakrisen kommer att fortsätta distansarbeta om möjligheten ges.
I budgetdebatten i lagtinget lyftes distansarbetet som en utvecklingsfaktor för glesbefolkade kommuner, främst med fokus på skärgården. Mikael Lindholm (C), Annette Bergbo (HI) och Anders Eriksson (Åf) lyfte alla möjligheterna att genom distansarbete bidra till en mer jämn spridning av den åländska befolkningen.
Tack vare ett mer utbrett distansarbete ska det gå att till exempel bo i skärgården och göra merparten av sina arbetsdagar därifrån för att sedan åka in till sin fysiska arbetsplats bara när det krävs. Uttalandena i debatten ska nog tolkas mer som en vision och mindre som konkret politik, i alla fall i nuläget.
Frågan om digitaliseringen av arbetslivet är förstås mycket större än bara var folk kan tänka sig att bo. Om det nu skulle visa sig att distansarbetet blir ett bestående inslag så kommer det på sikt att rita om både stads- och landsbygdsbilden.
Många kontorlokaler skulle bli överflödiga vilket skulle öppna upp för andra användningsområden som till exempel bostadsytor. Annan service, som till exempel restauranger, skulle också behöva flytta ut för att tillgodose medborgarnas behov i en allt mindre tätortsfokuserad tillvaro.
Risken finns förstås att visioner om ett mer digitaliserat och därmed decentraliserat samhälle förblir just visioner. Människor har som bekant en tendens att återgå i gamla mönster, vi glömmer snabbt. Därför behöver man ställa sig frågan om distansarbete faktiskt blir något bestående.
I digitaliseringen av arbetslivet finns stor potential, men den potentialen måste tas tillvara. Det kommer inte att ske utan ansträngning. Landskapet har, som en stor arbetsgivare, en chans att göra det nu innan alla erfarenheter från den här minst sagt speciella tiden glöms bort. Det finns också många goda erfarenheter att hämta från det privata näringslivet som i många fall har kommit långt i utvecklingen.
Det är den kanske bästa chansen att locka folk till delar av Åland som har sett en hundraårig avfolkningsprocess. Det är en chans värd att ta.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
