DELA
En forskargrupp tror sig ha hittat parametrar som förklarar varför revolutioner och krig har inträffat just på en specifik plats vid en specifik tidpunkt. De tror sig också kunna förutspå framtida politisk instabilitet genom att se bakåt i tiden. Bilden är en fantasilfull teckning av Albrecht från slaget om Bomarsund.

Kan algoritmer förutse politisk instabilitet?

Går det att förutspå framtida samhällskollapser med samma säkerhet som meteorologer förutspår vädret?
Knappast, men algoritmer kan ge oss prognoser om samhällsutvecklingen – och därmed bidra till att undvika politisk instabilitet.

Det brukar sägas att för att förstå vår nutid måste vi först förstå vår historia. Men går det också att se in i framtiden?

Big data, alltså insamling och analys av stora mängder information, kan redan i dag på grund av informationen som finns om oss på nätet förutspå köpbeteende eller till och med vilken politisk åskådning vi har. En grupp bestående av bland annat historiker, antropologer och matematiker har nu gett sig på att försöka analysera även vår framtid utifrån matematiska formler och historiska uppgifter insamlade från de senaste 8 000 åren.

I ett brev i vetenskapstidskriften Nature gjorde Peter Turchin, en biolog som bytte inrikting och blev historiker, en förutsägelse. Året var 2010 och Turchin påstod att den kommande tioårsperioden skulle präglas av ökande politisk instabilitet, med epicentrum runt år 2020 i västra Europa och USA.

Det kan förstås vara en tillfällighet, men Turchin träffade i det här fallet rätt. Han har med hjälp av forskargruppen analyserat historiska uppgifter och har kunnat se ett mönster i samband med att stora revolutioner eller omvälvande händelser har ägt rum.

Slutsatsen är kort och gott att det inte går att förutspå samhällskollapser som någonting definitivt. Det går däremot, tror forskargruppen, att förutspå när sannolikheten ökar för att politiska oroligheter ska uppstå och även hur motståndskraftigt ett samhälle är för att stå emot oväntade händelser. Teorin förklarades i måndags på tidningen The Guardians hemsida.

Den går ut på att det finns ett mönster när populationen växer till den grad att landet inte längre kan ta hand om allas intressen. När det inträffar försvagas staten i ett försök att tillgodose allas behov samtidigt som både folket och eliten blir pressade.

Den stora massan gör sällan uppror på egen hand, men när konkurrensen blir så tuff att marginaliserade individer ur det styrande samhällsskiktet slås ut förenas dessa grupper och utmanar institutioner som försöker hålla dem i schack. Teorins parametrarar har sedan reviderats för att möta vår tids kriterier (till exempel reallön, ränteläge och terminsavgifter till prestigefyllda skolor).

Tanken att förutspå samhällskollapser genom algoritmer har fått kritik, främst av de som menar att mänskligt beteende inte går att förutspå med hjälp av matematiska formler. Forskargruppen håller med om att det mänskliga beteendet är komplext och att det inte med exakthet går att förutspå alla de tillfälligheter som leder fram till folkrörelser.

Ett exempel på detta skulle kunna vara den amerikanska medborgarrättsrörelsen i USA. Två år före Rosa Parks bussuppror hade två kvinnor gripits på samma plats av samma orsak – de vägrade sitta bak i bussen.

Varför inte den händelsen ledde till starten på medborgarrättsrörelsen är svårt att sia om. Men faktum är att Martin Luther King var ny i staden Montgomery 1955, och han utsågs att leda bojkottsrörelsen. Grogrunden för medborgarrättsrörelsen hade alltså enligt teorin kunnat förutspås, medan den avgörande mänskliga faktorn inte går att räkna fram.

Samma sak kan sägas om Greta Thunberg, klimatforskningen har länge pekat i en riktning, men det krävdes en skolstrejkande ungdom i Stockholm för att mobilisera en rörelse som Fridays for future.

Historien lär utvisa om forskargruppen har rätt eller fel, men teorin är intressant utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Det finns lagar som naturvetenskapliga discipliner förhåller sig till, men det finns inte motsvarande för samhällsvetenskapen i stort. Detta skulle kunna erbjuda ett nytt synsätt på samhällsvetenskapen som mätbar.

För Turchin är syftet att kunna erbjuda en varningsklocka för makthavare. Och även om det inte exakt går att säga när samhällsomvälvande händelser ska äga rum är en prognos i alla fall bättre än ingen prognos.

– Om väderleksrapporten säger att risken för regn är 80 procent tar du med dig paraplyet ut, menar Peter Turchin.

Samma sak borde gälla samhället.