DELA
”Köper man att USA-valet var riggat måste man gå med på att alla var delaktiga i fusket: reportrar, experter, lokala, delstatliga och federala myndigheter, valarbetare, politiker på alla nivåer samt domare hela vägen upp till Högsta Domstolen (bilden).” skriver historikern Timothy Snyder i New York Times. Foto: Claire Anderson /Unsplash

Kampen om sanningen

Vad har en internetmyt om Heinz ketchup att göra med den nya tidens hot mot demokratin? Mer än man kunde tro.

En del människor vill just nu se Trumppöbelns stormning av den amerikanska kongressbyggnaden som en kulmen på något – en början på vansinnets slut, om man så vill.

Enligt detta synsätt var det nästan bra att den 45:e presidentens anhang av dårfinkar, kristallshamaner och Förintelsehyllare fick göra bort sig så grundligt framför tv-kamerorna: efter detta kunde väl ingen bli kvar i föreställningen om att Trumpismen har något med normal politik att göra?

Det är en förståelig tanke på flera plan. Dels tröstar den. Dels är den rimlig, utifrån ett förnuftsperspektiv.

Men tyvärr talar mycket emot den. Intervjuer med Trumps kärnväljare efter stormningen visar inte på några attitydförändringar eller uppvaknanden. Fortfarande tror minst 70 procent av de republikanska väljarna att valet var riggat: deras föreställningar smälter också mer och mer ihop med QAnonmyten och allmänt antisemitiskt tankegods.

Utförslutet blir allt brantare.

Vad kan göras?

Vad vi behöver förstå är att nutidens stora strid är äldre än kampen för nittonhundratalets parentetiska demokratibegrepp. Vi slåss åter om makten över själva sanningen.

För mänsklighetens historia har i ett längre perspektiv alltid varit ett krig mellan olika Sanningar: om Gud och Djävulen, frågan om den korrekta tronföljden eller planetsystemets rörelser. Först efter de vetenskapliga landvinningarna från 1600-talet och framåt kunde sanningsbegreppet kokas ner till osynlig objektivitet och börja skrivas med liten begynnelsebokstav.

Av någon anledning har vi dock rundat det hörnet också och är tillbaka i ett tillstånd av allas sanningskrig mot alla. Det är omöjligt att förklara hur detta kunnat ske i massutbildningens guldålder: hur kan vi ha mänsklighetens hela vetande samlat i våra telefoner men ändå helst titta på kattvideor?

Hur som helst gör det individerna kuriöst sårbara. Den som ger efter för sitt magiska tänkande en enda sekund och tror på en enda liten dumhet, sätter foten i sugande kvicksand.

Det är nu vi kommer in på ketchupen och demokratin.

”Kraften i den riktigt stora lögnen är att den kräver att så mycket annat också måste misstros”, skriver historikern Timothy Snyder i essän ”Den amerikanska avgrunden” i New York Times den 9 januari i år. ”Köper man att USA-valet var riggat måste man gå med på att alla var delaktiga i fusket: reportrar, experter, lokala, delstatliga och federala myndigheter, valarbetare, politiker på alla nivåer samt domare hela vägen upp till Högsta Domstolen.”

Den dynamiken fungerar också åt andra hållet. Den som bojkottar Heinz ketchup i tron att företaget donerat pengar till terrororganisationer (avslöjat som bluff redan 2004) blir kuriöst sårbar för större lögner. Snart har man köpt att klimatförändringen är ett påhitt, att George Soros ligger bakom en global vänsterkonspiration, att 9/11-attentaten utfördes av CIA och att coronavaccinet är livsfarligt.

Och ett tu tre har man stormat kongressen i sällskap med en man i buffelhorn och en skäggig gubbe med en nynazistisk tröja.

Om pölarna av konspirationsteorier börjar glida ihop till ett hav av verklighetsförnekelse måste var och en som inte vill drunkna gå med i uppdämningsaktion i sanningens tjänst. Vi kan inte respektera ”åsikten” att vacciner är farliga, att silvervatten botar cancer eller att Trump egentligen vann valet. De senaste dagarna har visat vartåt vägen leder, när sanningen ifrågasätts tillräckligt mycket.

Eller som Snyder uttrycker saken: ”Post-sanning är pre-fascism”.

Utan sanning omöjliggörs all demokrati. Utan sanning spärras vi in i olika celler, ur stånd att kommunicera med varandra. Utan ett gemensamt sanningsbegrepp – en överenskommelse om kriterierna för vad som kan sägas vara sanning – är vi dömda att gå under i det intellektuella barbari som de arma missledda Trumpianerna befinner sig i.

Detta är vad vi måste föra upp på samma metanivå som demokratiundervisningen i skolan – snarast.

Pöbeln står utanför porten.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp