Kampen hårdnar om platserna i EU-parlamentet
En sorglig dag i parlamentet. Trångsynta nationella intressen tar överhanden och Europaparlamentet låter som en mellanstatlig institution.
Exakt så uttryckte sig EU-parlamentarikern Alexander Stubb (saml) när parlamentet i onsdags debatterade förslaget till fördelning av mandaten i parlamentet.
Orsaken var att det i sista stund dök upp förslag, som drog hemåt mer än vad som ser vackert ut. Beroende på hur man ser det.
Det förslag som en stor majoritet av konstitutionsutskottet kunde enas om gav litet färre platser åt de största länderna och något fler åt de mindre. Även om Finland inte där fick behålla sitt 14e mandat så var det klart bättre än det som en del av den konservativa gruppen lade fram där de stora fick mer och de små mindre. Åtminstone om man vill se Europa som helhet och inte som en samling nationer som kämpar om makten.
Vad händer nu?
Parlamentet röstade igenom det ursprungliga förslaget med 368 röster mot 154 och 109 nedlagda. Enligt rapporter från parlamentet uppfattas det som bred majoritet. Räcker det? Är det en majoritet som gör att regeringskonferensen nöjer sig, eller kommer allt att rivs upp när ärendet tas upp där nästa vecka?
Och vart tog de återstående 154 rösterna vägen?
Sett mot den här bakgrunden är det lättare att förstå varför de finländska ledamöterna i Europaparlamentet inte sliter sitt hår och gråter blod över att Finland tappar en plats. Det kunde gå sämre. Och, som den finska riksdraken Helsing Sanomat skrev i veckan, det handlar inte bara om kvantitet utan om kvalitet.
Man förstår också att det inte är så lätt att hos andra få förståelse för en åländsk parlamentsplats. Situationen är inte ett dugg annorlunda än i riksdagen, där inget parti vill avstå en EU-plats plats till förmån för Åland. För alla vill ha så stort inflytande som möjligt.
Efter valet 2009 minskar platserna i parlamentet från 785 till 750. Det är klart som korvspad att det blir kamp.
Däremot behöver man inte, vare sig från åländsk eller finländsk sida, gå med på att ett mandat till Ålands 27.000 invånare skulle vara något helt otänkbart för att Åland är för litet. Malta med drygt 400.000 invånare föreslås få 6 mandat – färre än så skall inget land ha, var det tänkt. Det blir drygt 67.000 invånare per mandat. På sex mandat. Det åländska skulle vara bara ett och inte så obeskrivligt mycket mindre.
Att det åländska argumentet – en status som skiljer sig från alla andra självstyrelsers – inte går hem beror nog inte på att Åland är litet eller att man inte har förstått. Det är viljan som saknas. Men att säga ”Vi vill inte” låter på något sätt mindre artigt än att säga ”Det går inte, för då vill alla andra också”.
Det är Finland som skall ha viljan. Och Finland har viljan så länge det åländska mandatet belastar alla i EU lika. Men om det belastar enbart Finland, då försvinner viljan där också.
Nu vet vi alltså inte hur det här slutar. Men diskussionen är i vilket fall som helst inte slut. Henrik Lax (sfp) tog i sitt anförande i debatten upp de språkliga minoriteterna i Europa, som inte beaktas i förslaget. Det handlar enligt Lax om 50 miljoner européer.
50 miljoner motsvarar Finlands folkmängd nio gånger om. Hur skall deras röster bli hörda?
Lax , som meddelade att han talar ”för de svenskspråkiga i Finland och för landskapet Åland”, ansåg att det borde reserveras ett antal platser i Europaparlamentet för språkliga minoriteter.
Lax har tidigare talat om transnationella platser, det vill säga att väljarna inte måste rösta på en kandidat från det egna landet utan kan ge sin röst till en kandidat från exempelvis grannlandet, kanske en som talar samma språk.
Måhända är tiden inte mogen. Men det ligger en hel del i det han säger, att EU med det demokratiunderskott som råder, inte har råd att lämna en tiondedel av befolkningen utanför.
Inte ens 27.000.
