Kaj 6 blir allt dyrare för Mariehamns stad
Mycket pengar. Ett viktigt, rentav avgörande projekt för Mariehamn. Tidspress. Konflikter.
Vi pratar inte om Övernäs skola. Den processen är bara i sin linda. Har man varit med ett tag vet man att ritningar godkänts förut, beslut har fattats förut för att sedan skrinläggas, och det med betydligt bättre beslutsunderlag än det man har i dag. Vi får se med det.
Förhoppningsvis blir det bra, även om många frågetecken kvarstår – och den unkna smaken av en totalt urspårad debatt.
Nej, vi pratar om kaj 6. Precis som med Maxinge-konflikten i grannkommunen Jomala står nu själva bygget klart, och människor strömmar av och på Viking Grace varje dag genom matargångar, trappor och hissar.
Till den delen kan man väl säga att allt gick som planerat. Det blev färdigt tills Viking Grace sattes i trafik.
Sen tar det stopp. Ju mer insyn allmänheten får i processen som ledde fram till den färdiga kaj 6, desto mer kaotisk förefaller den.
Först kom besvär och frågetecken kring upphandlingen av kajbygget och motiven för att anlita en entreprenör och inte en annan. Sen kom tjänstemännens försök att mörka informationen genom att bland annat trixa med protokollen från möten.
Sen kom merkostnaderna för nya upphandlingar, bland annat för fendrar som först fanns med i upphandlingsunderlaget, sedan försvann, och sen fördes in igen.
Och nu kommer alltså finalen, Ålands bygg ab:s stämningsansökan där man kräver Mariehamns stad på en halv miljon euro för olika brister med underlag, ritningar och ledning som enligt företaget fördyrat bygget avsevärt.
Borta är nu den slöja av hemligheter som täckt över ärendet. Varenda liten brist accentueras med kraft av advokat Daniel Widman, som på punkt efter punkt visar på bristerna i som orsakade förseningar och merkostnader.
Fram träder bilden av panikbeslut, ett lappverk och en brist på helhetssyn som i ett projekt av den här storleken är förfärande.
När något går så uppenbart åt skogen som denna process, då måste man titta igenom den ordentligt och dra lärdomar.
1. Varför lämnades en nytillsatt och i sammanhang av denna storleksordning oerfaren människa som Leif Ahlqvist så länge ensam med projektet?
2. Varför mörkades så mycket av handläggningen in i det sista. Varför har medborgarna fortfarande inte full insyn?
3. Hur ska de i hierarkin högsta tjänstemännen och politikerna, infrastrukturdirektör Kai Söderlund, infrastrukturnämndens tidigare och nuvarande ordföranden Ulla Andersson (S) och Roger Jansson (M) och stadsdirektör Edgar Vickström ta sitt ansvar?
4. Hur kunde och hur kan stadens avtal med och förmåga att ställa krav på Nord Engineering och Jorma Hagelberg vara så genomusla?
Mariehamns stad står nu inför ytterligare en kostnadskrävande juridisk process, som helt säkert inte blir den sista. Bygget blev dyrare än budgeterat (som alltid), och den sista räkningen är långtifrån betald. Förklaringar är bra, och det vill vi ha, men hur är det med ansvaret?
