DELA

Journalisters trovärdighet ska ständigt ifrågasättas

På torsdag-fredag förra veckan hölls Mediedagar i Göteborg. Där diskuterade mediebranschen stort och smått, från twitterrevolutioner till multijournalistik till flerkanalpublicering och världspolitik.
En hel del tid ägnades åt det svåra och komplicerade ämnet trovärdighet. Under Mediedagarna offentliggjordes den årliga förtroendemätningen för svensk media, och i vanlig ordning toppades listan av Sveriges radio, medan kvällstidningarna hamnade ner i bottensedimentet.
Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, förklarade resultatet med att journalistik som berör väcker känslor, och att det ändå är så att Aftonbladet, och då särskilt nätversionen, är den ledande nyhetskällan i Sverige.

Även på Åland diskuteras ständigt journalistisk trovärdighet. Än är det kopplingar och släktskap, än är det misstänkta politiska sympatier, än är det korruption och mygel av annan art.
I och med framväxten av sociala medier där debatten frodas mer vildvuxen är i traditionella insändarspalter, framförs den ena konspirationsteorin efter den andra om hur journalister jobbar och tänker.

Journalister själva misstänkliggör gärna varandra, ibland med fog, ibland inte. Ofta är den interna och kollegiala kritiken den hårdaste av alla.
Det finns en viss arbetshygien som journalister måste hålla sig till. Man ska inte ta betalt av dem man skriver om. Man ska inte sätta sig i beroendeställning. Man ska sätta en ära i att spegla alla sidor av ett skeende. Man ska hålla sig till fakta och man ska inte, aldrig, driva en egen agenda i nyhetsarbetet.

Ok. Nu hör jag skratten. Säger hon, ja. Hon som. Och Nyan som. Och alla journalister som.
Och här landar vi i dels ett kunskapsunderskott, dels en brist på insyn i det journalistiska arbetet.
Vi journalister kan nämligen tänka och känna att vi gör det bästa vi kan och har regler för vårt arbete och allt, men det spelar ingen roll om inte läsarna förstår och tror på det. Dessutom händer det (ja, faktiskt) att vi gör fel.

Så här är det. En redaktion är ett kollektiv. Det leds av chefredaktör och nyhetschefer, men består av en rad individer med yrkeskunskap och integritet.
På en redaktion som Nya Ålands är det ingen, absolut ingen, som kan kommendera en reporter att skriva eller låta bli att skriva. Man kan inte kommendera en yrkeskunnig reporter att låta bli att ställa frågor, och den mediachef som försöker göra det blir snabbt satt på plats.

Eftersom både läsare och läsande ständigt förändras finns det ett växande tryck och behov på journalister att släppa in läsare mer aktivt i arbetsprocessen, både för att ge insyn och påverkningsmöjligheter.
Detta var upp till diskussion på flera seminarier under Mediedagarna, och några av de idéerna hoppas vi kunna realisera i Nyan i framtiden. Inte för att vi i dag är korrupta och partiska, utan för att vi måste bli bättre på att berätta att vi inte är det.
Och naturligtvis för att vi har läsare som vet en massa saker som vi inte vet, och vi måste bli bättre på att lyssna.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax