Josefin Nilssons öde är inte unikt
Josefin Nilssons öde berör.
Kanske för att de flesta av oss vet att det inte är unikt: Att bli utsatt för våld från den man älskar är vanligt, alldeles för vanligt.
Ni ligger på soffan. Nära varandra. Han håller om henne. Smeker henne på kinden. Han berättar att han älskar henne. Det är en vacker stund. –
Plötsligt byts smekningen ut till en örfil. Snabb och piskande, men den träffar inte kinden, där kan det alldeles för lätt bli märken. Örfilen träffar kanske överarmen, benet eller ryggen. Hon kanske inte återgäldade kärleksförklaringen tillräckligt snabbt. Hon kanske inte såg tillräckligt glad ut. Hon kanske inte var tillräckligt snygg i hans ögon.
Huden bränner till, men det är inget mot vad som händer med kvinnans inre. Förra gången var inte den sista. Fast han lovat. Hon kryper ihop, stelnar till, försöker bedyra att hon visst älskar honom. För det gör hon ju.
Situationen är helt påhittad. Från början till slut. Men den är ändå verklighet för ofattbart många liv på Åland, i Finland, i Sverige, i Norden, i Europa, i världen.
I finländska Statistikcentralens statistik från 2017 finns 8 300 offer för våld i nära relationer, som kommit till myndigheternas kännedom. I 68,1 procent av fallen är offret en kvinna. I 77,8 procent av fallen var den misstänkta en man. I 37,1 av fallen inträffade våldet i ett äktenskap eller samboförhållande. Antalet misstänkta fall minskade förvisso med 5,4 procent från året innan, men antalet är ändå högt.
Faktiskt så högt att människorättsorganisationen Amnesty International klassat våld mot kvinnor som ett av de allvarligaste människorättsproblemen i Finland.
Många har sett SVT-dokumentären om svenska Ainbusk frontkvinna Josefin Nilsson, ”Älska mig för den jag är”. Många är upprörda, med all rätt. Det är en berörande och stark berättelse. Josefin Nilssons historia är inte på något vis unik. Och det är kanske därför upprördheten är så stor.
Vi vet alla att det är vanligare än det borde vara. Vi vet att det finns många som aldrig repar sig. Att de fysiska såren ger bestående men, leder till för tidig död. Att de psykiska såren sitter än djupare. Ärren försvinner sällan.
Det finns en målsättning om att Finland ska vara Europas tryggaste land för kvinnor 2030. Det är Amnesty som tillsammans med Förbundet för mödra- och skyddshem som har satt upp målet och jobbar mot det genom sin årliga kampanj Kvinnoveckan. Men det är inget som kan genomföras utan stöd från politiker, myndigheter och samhället i övrigt. Det finns en gedigen grund. Europarådets avtal om förebyggande av våld mot kvinnor och familjevåld – det så kallade Istanbulavtalet – har varit i kraft i Finland sedan 2015. Där slås fast att våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vad är det som krävs? I kampanjen Kvinnoveckan ges en rad förslag som rör juridiken och serviceutbudet. Till exempel anser man att det behövs en samtyckeslag, eftersom ”endast genom att förankra definitionen på våldtäkt i brist på samtycke kan alla våldtäktsoffer få rättvisa”. Man anser också att det behöver finnas ett tillräckligt nätverk av skyddshem.
Sådant ligger på riksdagens bord och vi har lämpligt nog ett riksdagsval framför oss. Välj din kandidat med omsorg!
Bland förslagen finns också sådant som mer handlar om ändringar i förhållningssätt, som vilken medborgare som helst kan ta till sig. Ett par exempel:
”Varenda en förstår att kvinnor och flickor har en absolut och okränkbar sexuell självbestämmanderätt.”
”Kvinnor kan uttrycka sina åsikter på nätet utan rädsla för hot och våld.”
”Det är våldsutövaren som får skulden för sexuellt våld. Orsaken är inte längden på kjolen, berusningsgraden eller sexuellt våld som påstås vara ’normalt’ i ett kuvat parförhållande.”
I den rapportering som Josefin Nilsson-dokumentären gett upphov till finns berättelser om där grannar slagit larm och gärningsmannen kunnat gripas på plats, vilket gett kvinnan möjlighet att få hjälp.
Att ringa på när det bråkas i lägenheten intill. Att fråga om allt är i sin ordning. Att se och lägga sig i. Att säga stopp, nu räcker det. Att erbjuda en hand att hålla i. Det kan vara det som behövs och sådant som de flesta kan bidra med.
Fotnot: Undrar du varför kvinnor (eller män) inte bara lämnar en våldsam partner? Läs på om normaliseringsprocessen.
Är du utsatt för hot, psykisk eller fysisk misshandel? På Åland kan man ta kontakt med Tallbackens skyddshem.
