DELA

JO-granskning bra för polisens trovärdighet

Klokt och modigt var det av Nina Rasmus att göra en klagan till justititeombudsmannen om hanteringen av fallet Adel Hosseini.
Tack och pris. Äntligen en polis i ledande ställning som gör något för att återställa allmänhetens förtroende för att även polisens myndighetsutövning granskas opartiskt.
Avdelningschef Nina Rasmus vid ordningsavdelningen har på eget bevåg gjort en JO-anmälan om polisens hantering av fallet Adel Hosseini, för att en gång för alla göra klart om polisen på något sätt handlat felaktigt i fallet.
Efter den fars som polismästare Camilla Hägglund och landskapsregeringens enhetschef för polisärenden Björn Andersson gjorde av sin ”opartiska” utredning är det nödvändigt att en genuint utomstående part med hög trovärdighet tittar på ärendet och ger sitt utlåtande.

Det är fullt möjligt att resultatet blir detsamma, det vill säga att JO friar polisen från misstankarna om att man handlat felaktigt i fallet Adel Hosseini. Det är möjligt att JO konstaterar att bemanningen på polisstationen på nätterna numera är otillräcklig för konstant övervakning av häktade.
Det är möjligt att kritiken snarare ska riktas mot att man från akuten gjorde en missbedömning genom att skicka en person till polisen som hade behövt medicinsk vård tidigare.

Allt detta är frågor som varken gatans eller nätets parlament kan avgöra, eftersom man inte har vare sig kunskap eller information nog att göra en vettig bedömning.
Helt klart är det att omdömet och rutinerna brast i processen efteråt. Man slarvade bort viktigt information. Man gjorde en hafsig, oengagerad utredning och var tvärsäker där en viss ödmjukhet hade varit på sin plats.

Det har resulterat bland annat i att två erkänt duktiga och samvetsgranna poliser i offentligheten hängts ut som rasister, ansvariga för att nära nog ha låtit en anhållen människa ligga och plågas utan att lyfta ett finger. Utan en ny utredning kommer de polisernas rykte aldrig att kunna rentvås.
I detta skede kan man inte annat än lyfta blicken uppåt och konstatera att de människor som har befogenheten och titlarna att reda upp problem, vare sig det handlar om missgrepp i tjänsten, strukturella problem, bemanningsproblem eller ledningsproblem, inte har gjort sitt jobb.
Camilla Hägglund, Björn Andersson och kansliminister Roger Eriksson har slarvat. På grund av det har människors förtroende för polisen minskat. På grund av det tror många att en polis kan göra vad som helst utan att straffas. På grund av det vet vi inte med tillräcklig säkerhet vad som egentligen hände.

Vore jag polismästare eller utredare eller kansliminister skulle jag ödmjukt tacka Nina Rasmus för hennes anmälan, som i all enkelhet gör det möjligt att återupprätta polisens anseende och en gång för alla få saken ur världen.
För framtiden vore det kanske bra att komma ihåg att en tidigare polismästare inte är det bästa valet av person för att göra en utredning om missgrepp hos polisen. Avsikten med en utredning behöver inte vara att sätta dit någon, men utgångspunkten ska heller inte vara att inte göra det. Och det måste vi alla som inte gör sådana utredningar kunna lita på.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax