Jämställd ledighet inte radikalt
Lagstadgade reformer behövs ibland för att attityder och samhället ska utvecklas i en mer jämställd riktning.
En likvärdig föräldraledighet är en viktig sådan.
”En radikal förändring”. Det konstaterar social- och hälsovårdsminister Aino-Kaisa Pekonen (VF) om den föreslagna familjeledighetsreformen.
Målet är att skapa en lag som ökar jämställdheten i familjerna och förbättra sysselsättningen bland mammorna.
Modellen beskrivs som 7+7+1. Det innebär att vardera föräldern får 7 öronmärkta familjeledighetsmånader, varav tre kan överflyttas till den andra föräldern. Över 90 procent av de inkomstrelaterade föräldraledighetsdagarna används i dagsläget av mammorna. Detta samtidigt som förvärvsarbetet bland kvinnor i fertil ålder i Finland är lägst i Norden.
Finlands Näringsliv ställer sig skeptiskt till reformen. Även Svenskt Näringsliv har höjt rösten när frågan om individuell fördelning av föräldraledigheten har diskuterats i Sverige. Man poängterar från näringslivets håll bland annat att alla familjer har olika förutsättningar när det gäller såväl arbets– som levnadssituation och att det för vissa kan vara ekonomiskt fördelaktigare om ena förälderna tar majoriteten av ledigheten.
Det var en aspekt som det isländska paret Nya Åland talade med förra året också lyfte upp. I Island måste man enligt lag dela upp sex månaders ledighet lika mellan föräldrarna och så får man bestämma själv om de sista tre. I det isländska parets fall förlorade de mer av sin gemensamma inkomst på det viset, för mannen i fråga hade en högre lön.
Men om vi följer den logiken så motarbetar vi ett fortsatt jämställdhetsarbete från den andra ändan av spektrumet. Kvinnan tjänar fortsättningsvis mindre än mannen. Det ska inte få ligga paret till last när föräldraledigheten delas upp lika. Förståeligt så kan de initiala ekonomiska förlusterna bli kännbara för den enskilda familjen, men i ett större perspektiv så främjas jämställdhet (och lika löner) i det långa loppet.
Rent historiskt har mannen ansetts vara försörjaren och kvinnan den som sköter hemmet och barnen. Denna seglivade könsrollsattityd leder bland annat till att kvinnor i fertil ålder kan utsättas för diskriminering i arbetslivet samt att män inte anser det vara självklart att nyttja alla sina pappamånader.
Att ändra attityder kan ibland kräva lagstadgade reformer. Erfarenheter från övriga nordiska länderna visar att förlängd öronmärkt inkomstrelaterad faderskapsledighet är ett effektivt instrument.
Moderskapsledigheten härstammar från 1960-talet, faderskapsledigheten från 70-talet och föräldraledigheten från 80-talet. Det är nu dags för den jämställda ledigheten. Det borde egentligen inte ses som en radikal förändring alls.
