SÖK
MENY
Ja, varför skaffar folk inte fler barn?
Senast i måndags var frågan uppe i lagtingsplenum. Varför vill inte ålänningarna skaffa fler barn?Det är en fråga som dryftas världen över, inte minst i Finland där födelsetalen är oroväckande låga. Men en ny global enkät ger en fingervisning om svaren. Ledtråd: det handlar sällan bara om ”vilja”.
I debatten om vårbudgeten blev det en avstickare om låga födelsetal då Obundna ifrågasatte inflyttning som lösning.
”Det kan inte tänkas vara så att lösningen kanske borde vara att fundera på varför födslarna är låga, har man tappat förtroendet för samhällsutvecklingen? Har man tappat insikt i det fantastiska som det faktiskt är att ha en kärnfamilj? Hur kommer det sig att unga människor inte vill bilda familj längre? Det är väl ett betydligt större problem man måste titta på än att säga att man löser problemet med inflyttning”, sade ledamot Stellan Egeland.
Att individen får stå till svars för fertilitetskrisen är vanlig högerretorik. Bryr man sig inte om det fantastiska familjelivet längre? Förstår man inte vilken glädje man missar? Förstår man inte vilket ansvar man har att tillföra nya medborgare till samhället? Mellan raderna kan läsas att unga människor idag är ganska självcentrerade, bortskämda och ansvarslösa. I USA utmålas frivilligt barnlösa kvinnor som ”galna katt-tanter” som en dag kommer vakna upp och inse att de är miserabla och utan ett syfte i livet. Allt är förstås feminismens fel. Nu försöker traditionella hemmafruar marknadsföra en framtid där kvinnor ska vilja vara hemma och uppfostra barn, gärna tio stycken.
Men sanningen är att det faktiskt sällan handlar om ren och skär vilja. En omfattande enkät som nyligen gjorts i 14 länder visar att de flesta människor vill ha barn och att många vill ha fler barn än de har möjlighet att skaffa. Det stämmer även i länder med låg nativitet. FN:s 2025 State of World Population-rapport konstaterar att vi inte har en populationskris, snarare en kris i reproduktiv självbestämmanderätt.
Globalt sett rapporterar nästan 20 procent av vuxna i reproduktiv ålder att man inte kommer att kunna ha så många barn som man velat. Det största hindret är ekonomi, ett annat stort hinder är ojämställdhet. 13 procent av kvinnorna angav ojämlik arbetsbörda i hemmet som en faktor till att de inte når sina fertilitetsmål.
”Många regeringar letar efter sätt att stimulera högre födelsetal, men för många människor är det restriktiv politik, dyr sjukvård och ojämlikhet som omintetgör deras önskan att få barn”, skriver rapportförfattarna.
John Holmberg (Lib), sätter i sitt svar till Stellan Egeland, fingret på en annan global utmaning som avskräcker unga från att sätta nytt liv till världen:
”Slår vi upp en tidning idag eller tittar på nyheterna vete tusan om jag skulle vilja bli ny pappa idag”.
En av fem konstaterar i enkäten att farhågor om framtiden, som klimatförändring, miljöförstöring, krig och pandemier, grumlar barnplanerna.
Finland omfattas inte av studien, men däremot våra svenska grannar. Där framkommer exempelvis att 27 procent av svenskar över 50 år har färre barn än de hade velat, av de under 50 år tror 17 procent att de kommer ha färre än önskat.
I Sverige framgår också ekonomi som största faktorn till att inte ha barn (19%), följt av brist på lämplig partner (17%). Infertilitet påverkar så många som 10 procent och lika många oroar sig för krig eller miljökatastrofer. Nio procent uppger också att hälsoproblem är ett hinder.
Vad kan politiker och regeringar göra då om de vill underlätta för unga familjer? Jo, de kan investera i förmånlig barndagvård, betald föräldraledighet, öka tillgängligheten till förmånligt boende, främja jämställdhet och inkludering och säkra reproduktiva rättigheter. Om man tittar på vårt närområde verkar också satsningar på fertilitetsvård och allmän hälsovård vara viktiga grundstenar. Och förstås – att motverka klimatförändring, krig och miljöförstöring.
Ett lokalt positivt exempel på en åtgärd som främjar föräldraskap är föräldraledighetsreformen som genomfördes i Finland som sporrat till mer jämlikt delande av föräldraskapet. Ett negativt exempel är den barndagvårdsreform som landskapsregeringen vill införa där man försämrar tillgången till dagis för vissa.
Rapportförfattarna belyser också att man måste inkludera inflyttning som ett sätt att motverka nedgång i ekonomin och brist på arbetskraft. För vi måste se den krassa sanningen. Vi kommer inte ha en återgång till sjubarnsfamiljer, eftersom världen till stora delar ser annorlunda ut. En nedgång i antalet barn korrelerar faktiskt med positiva samhällstrender – som ökad utbildning och tillgång till hälsovård.
För de som är frivilligt barnlösa av ren och skär vilja ger rapporten också tröst inför myterna om framtida olycka och ensamhet: frivilligt barnlösa kvinnor rapporterar höga nivåer av välmående och låga nivåer av ånger.
Vi behöver se mindre skuldbeläggande och fler verklighetsförankrade åtgärder för att stötta barnfamiljer. Samtidigt måste vi sluta vara rädda för inflyttning.
