Intriger som är värda en egen reality-såpa
Som skuggor bakom en skärm. Så rör sig maktspelarna i det åländska näringslivet i sina slutna rum.
Vi som står utanför vet att där händer saker, men vi vet inte vad, och vi vet inte varför. Vi kan gissa och spekulera.
Särskilt tydligt blir detta när det gäller två nyckelbolag i det åländska näringslivet – Ålandsbanken och Ålands ömsesidiga försäkringsbolag, för evigt sammanlänkade i den interna maktstrid som pågått bakom kulisserna i åratal.
På ena sidan i denna strid står Anders Wiklöf-sfären, på den andra Göran Lindholm, Tryggve Eriksson, Sture Carlson och en rad andra pampar inom åländskt näringsliv. Varför de hamnat på var sin sida om skyttegraven är höljt i historiens dunkel, men animositeten är verklig, och den har konsekvenser.
Tankarna går till det kalla krigets tid, då alla konflikter i världen indelades i två lag och två ideologier. Antingen var man för Sovjetunionen eller för USA. Antingen kommunist eller kapitalist. Antingen god eller ond.
Ta till exempel det faktum att Edgar Wickström till en början inte skulle tas med i Ömsens förvaltningsråd, trots att han som stadsdirektör borde varit självskriven. Och att Bjarne Pettersson fick för sig att han skulle sitta kvar trots att han gått i pension från den post som gav honom uppdraget. Vad betyder det?
Vad betyder det att man kom på den manöver som ledde till att både staden och landskapet fick nya representanter i Ömsens förvaltningsråd kvällen före stämman? Vem och varför?
Varför vill Anders Wiklöf känna sig ”fri” att agera? Agera hur?
Något händer bakom skärmen, i skuggorna, men de som håller i trådarna vill varken prata om det eller ens erkänna att något har hänt. Vore det mindre samhällsbärande och viktiga bolag än dessa två skulle man ju inte bry sig, men det är det inte.
Förmodligen, och detta är nu ren spekulation, har Anders Wiklöf helt enkelt tröttnat på att sitta i ett förvaltningsråd som inte har någon reell makt över det bolag som Göran Lindholm och de som står bakom honom gjort till ett redskap för maktkampen om Ålandsbanken. Uppdelningen av ÅAB-aktier i olika utvecklingsbolag var en åtgärd man gick in för uttryckligen för att säkra möjligheten att agera i ÅAB, och det kostade Ömsen pengar. Detta samtidigt som man fått rykte om sig att vara ett försäkringsbolag som är hårda och snåla med att betala ut pengar till sina försäkringstagare när de behöver det.
Det kanske inte blåses till strid, inte ännu, men låt oss säga att kanonerna nu är laddade, och att det inte är bara lösa skott i pipan.
När man sitter bredvid och tittar på och försöker förstå vad som händer är det framför allt en sak som är slående. Små, små saker kan bli väldigt storta. Misstankar och misstro försvinner aldrig. Är man en människa med makt tycks man också ha ett minne som en elefant för gamla oförrätter.
Och, framför allt, spelar man på den högsta nivån i skuggorna bakom skärmen, då är man oföränderligt artig och leende medan man vässer den kniv man ska sticka i ryggen på någon.
