Intellektuell lättja är slutet på historien
Är allt tjafs med jämställdhetsarbete och kvotering egentligen bara onödigt paller, något som en vänsterintellektuell elit bara tvingar på så kallat vanligt folk?
Det tycks i alla fall de svenska Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund mena. I en debattartikel i Dagens Nyheter går han ånyo till storms mot vad han menar är akademikernas, debattörernas och experternas förakt för vanligt folk.
Hägglund skriver: ”I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon.”
Och hans lösning är: ”Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.”
Så långt Göran Hägglund. I lördagens Dagens Nyheter svarar Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och hittills den enda man som fått motta Feministakademin på Ålands utmärkelse som Årets feminist. Han är en av dem som Hägglund utmålar som ansvarig för det växande normförtrycket i Sverige.
Borgström skriver: ”Eftersom han (Hägglund, red.anm.) på flera ställen pratar om ”genuscertifiering” så syftar han väl bland annat på att kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män är ett lite påfunnet rättviseanspråk. Det är ett lika fantastiskt som okunnigt påstående.
Några fakta, Göran Hägglund, om förtryckarstrukturer. (…) Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen. För det får de tio procent av världens inkomster. De äger en procent av produktionsmedlen. 75 procent av världens analfabeter är kvinnor. Sju av tio som går hungriga är små flickor.”
Debatten är naturligtvis en del av det politiska spelet i Sverige mellan opposition och regering, men den blottar också ett intressant problem.
Ska man tycka att saker är bra som de är, för att det alltid varit så och känns ganska bekvämt och lagom, eller ska man peta i och gräva och undersöka och argumentera för att försöka förändra? Lever vi i ett bra samhälle om vi är sådär lagom hyggliga med varann, men inte riktigt gillar att någon kommer och säger åt oss att vi genom vår passivitet och ovilja att förändras deltar i en förtryckande struktur som vi på något sätt har ett ansvar att förändra?
För att kunna svara på frågan krävs kunskap. Och kunskap kräver att man ställer frågor. Vad gäller jämställdhet har frågorna ställts och grundligt utforskats. Svaren är tydliga och odiskutabla. Män har och utövar mer makt, de har mer pengar och högre löner. I Sverige, i Finland, överallt i världen. Ojämställdheten mellan kvinnor och män är så monumental att det är svårt att förstå hur en svensk partiledare kan tycka att de som envisas med att diskutera saken utövar ”normförtryck”.
Ett annat exempel, där vi i Norden sett en glädjande positiv utveckling, är inställningen till homosexualitet. På 1960-talet var homosexualitet en sjukdom. Folk tyckte inte så, de visste det. Förändringen i attityder har kommit genom de många envisa frågorna, de obekväma svaren, det ständiga ifrågasättandet av hur vi tänker.
Måtte vi aldrig, aldrig hamna i ett samhälle där de intellektuella slutar vara besvärliga för att inte upplevas elitistiska och fina i kanten. Och måtte aldrig någon tro att det faktiskt finns en grupp ”vanligt folk” som är dummare och bekvämare än andra, även om de inte formulerar sina tankar i termer av normativitet och strukturer.
