Integrationen får inte bli särartens fiende
I dag den 8 april firas en tämligen okänd nationaldag, nämligen romernas.
Deras historia i Finland reser intressanta frågeställningar kring integration. När blir anpassning till en utplånande assimilation?
Romerna nådde Skandinavien via fortfarande outredda vägar från Skottland på 1400-talet. Den första anteckningen i Finland om dessa vagabonderande ättlingar från 1000-talets Indien gjordes faktiskt på Åland 1559.
Men hur de än vandrat och vart de än begett sig har de förföljts obarmhärtigt. Fram till mitten av 1600-talet var den svenska – och därmed även den finska – inställningen att de måtte förvisas så långt österut som möjligt, eller (när det gällde vuxet manfolk) rent av hängas.
De var ju så främmande.
Med sina resande sedvänjor, sitt gåtfulla språk och avvikande utseende blev romerna den perfekta projektionsytan för fördomar, rykten och nedsvärtande berättelser. Den förment lömske ”zigenaren” blev jämte den ”girige juden” Europas allra käraste syndabock och spottkopp.
Romernas särart gjorde dem oacceptabla för majoriteten. Inte oväntat förföljde nazisterna dem med samma fermitet som med judarna: man beräknar att runt 600 000 romer mördades i Förintelsen.
Efter kriget inleddes i många länder arbete med att ”förbättra romernas situation”. I Finland bildades 1956 ”Delegationen för zigenarärenden” där så småningom ålänningen Gunnar Jansson skulle komma att sitta ordförande.
Delegationens syn på sitt uppdrag uppvisar många likheter med dagens ambitioner för integration av nyanlända. Möjligen ryms där också en varning?
Gunnar Janssons och de andras arbete var sympatiskt och förtjänstfullt. Man hade, enligt Jansson, ständigt samma tre punkter på sina treåriga arbetsplaner: ”Utbildning, utbildning och utbildning”.
Framför allt riktade man in sig på kvinnorna. I den romska traditionen hade isoleringen bevarat en välbekant patriarkal maktordning. Flickor behövde inte gå i skolan, de skulle ju ta hand om hemmet och barnen.
– Det jobbade vi mycket på att få bort, berättar Jansson, och jag tycker nog att vi lyckades ganska väl.
Man satsade framför allt på de goda exemplen och uppmuntrade flickor att utbilda sig så långt det gick.
– Vi ville uppmuntra dem att studera, rent av doktorera, vi ville säga: bli nånting!
En hedersam strävan och en hjärtpunkt i dagens tankar kring den så politiskt brännbara frågan om integration. Om våra samhällen ska kunna ta emot alla som vill komma till oss måste det ske en anpassning.
Är man dock rom eller jude kan det dock komma en punkt då integrationsarbetet börjar likna en strävan mot assimilering. I delegationens arbete med romer skymtade ibland fram åsikten att man borde bekämpa den romska traditionen att gifta sig inom klanen. Där börjar nog troligen många minoriteter att dra öronen åt sig.
Det är ett absolut nödvändigt arbete att bekämpa tvångsäktenskap. Men hur ska man till exempel hantera frivillig matchmaking bland etniska minoriteter? Finns det i den tankens förlängning en risk för utplåning av själva den ursprungliga särarten? Att vilja eliminera det främmande?
Att flickor ska ha samma rätt till utbildning och självbestämmande som pojkar ligger bortom självklarheten. Men när är det ”integrerande arbetet” sedan avslutat? När blir kampen mot det förtryckande klansamhället i sig ett likriktande majoritetsförtryck?
Som alla viktiga frågeställningar med inbyggda lutningar måste man vara medveten om var man befinner sig på det sluttande planet. Alla måste upmuntras att utbilda sig. Ingen ska gifta sig mot sin vilja. Vi ska alla ha rätten att själva välja vilka gemenskaper vi vill ingå i.
Men om den välutbildade romska kvinnan sedan ändå gifter sig med en romsk man, eller den judiska mamman hoppas att sonen ska träffa en trevlig judisk flicka på sommarlägret, eller den muslimske pappan önskar sig en svärson som inte äter fläsk, ja då är de bara människor som alla andra.
Integration är en nödvändighet. Men särarter berikar och får inte bli betraktade som problem.
