Inte lätt att göra rätt, men svårare att synda
Vad är hög moral i praktiken? Är det att kunna göra det rätta fast det går emot ens egna intressen?
Det är svårt med moral. Det allra svåraste är att hålla en hög moral ensam, det vill säga att göra det rätta även när andra gör fel. Kanske är det rentav kärnan i ett moraliskt sätt att tänka, att göra det rätta även när det inte tjänar ens egna intressen eller rentav motverkar dem.
Vi är här ute på djupa filosofiska vatten, och om filosofi vet jag uppriktigt talat inte mycket. Däremot får man som journalist en hel del praktisk erfarenhet av vardagsetik och vardagsmoral. Med mediamakt är det ju så att det ger en skribent makten att benämna, makten att lyfta upp eller skjuta ner. Det finns många som tror att journalister är okunniga om sin makt, att vi rentav inte vet vad vi gör. Andra åter tror att journalister sitter och driver kampanjer för olika saker och syften.
En mycket bred allmänhet har ingen aning om skillnaden mellan en annons, en insändare och en redaktionell text. Det har hänt (helt oskojat) att en kandidat uppställd i lagtingsvalet 2007 ringt och frågat en reporter om vad det kostar att få en text skriven inför valet.
Naturligtvis begår journalister misstag, vem gör inte det? Däremot är inte åländska journalister, på vilken redaktion det än vara månde, besjälade av illvilja, lögnaktighet och allmän förstörelselusta. De flesta jag mött vill kort och gott göra ett bra jobb i allmänhetens tjänst, och sedan gå hem och sova lugnt på natten.
Det tror jag gäller de flesta politiker också, men i valtider finns det alltid några som grips av en slags existentiell ångest som gör att de ser ondingar i alla buskar, och alldeles särskilt i alla spalter. Det är då bilder mäts per millimeter och uttalanden i gram papper det är tryckt på.
Det är också då som den moraliska ryggraden visar sig. Frågor ställs på sin spets. Ett exempel är, naturligtvis, Nya Ålands valpejling förra veckan.
Den var lätt att manipulera. Visst.
Vi borde ha genomskådat det. Visst.
Vi var för godtrogna. Visst.
Och nej. Nej. Nej. Det är inte självklart, tack och lov, att journalister på Åland självklart misstänker sig vara utsatta för systematiskt fusk i en valpejling. Vi lever i ett samhälle där vi litar på folk i oerhört stor utsträckning, och det är en bra sak. Det är fortfarande så, hoppas jag, att våra politiker i det stora hela är ärliga människor.
Eftersom Nya Åland inte bedriver polisutredningar kommer vi inte att komma med en lista på skyldiga. Vi kommer inte att sätta mer krut än vi gör i dagens tidning på att reda ut vem som gjorde vad och på vems instruktioner. Vi nöjer oss med att konstatera att den metod vi hittills använt nu omöjliggjorts och att vi måste hitta nya vägar.
Det tråkigaste är att vi inte längre kan bjuda våra läsare på ett inslag i valrörelsen de blivit vana med, och som både höjt valtemperaturen och ökat intresset för valet. Vi vet att många politiker ogillat valpejlingarna, men de har inte varit till för våra politiker, utan för väljarna.
Kanske hade den lätta vägen för Nya Ålands del varit att vissla på och låtsas som det regnar, i stället för att bita skammen i huvudet och säga som det är. Det hade varit fel.
Om inte annat, så är vår ambition att göra rätt.
