Inte längre gratis ta semester från kossorna
Landskapsregeringen vill att lantbrukarna betalar för avbytare på gården under semestern. Det handlar inte om någon stor summa, men principen är intressant.
På rikssidan är semestervikarierna gratis – än så länge.
Nya Åland berättade i fredags om det nya lagförslaget, som innebär att lantbrukare med rätt till avbytarservice framöver skall betala 15 euro per dag för avbytaren.
Avgiften skulle dra ner kostnaden för avbytarservicen, som alltså betalas av landskapet, från 877.000 euro i årets budget med 100.000 euro eller mer.
Det låter ju bra. I kärva tider skall alla dra sitt strå till stacken. Men ändå.
Visst låter det nästan osannolikt att Jan-Erik Mattsson, en näringsminister från centern, driver igenom en avgift som bönderna på rikssidan slipper betala. Där är semesteravbytarna fortfarande betalda av samhället medan lantbrukarna betalar för vikarier som rycker in vid sjukdom och liknande.
Att våra lantbrukare finner sig i detta kan ha bara två orsaker. Antingen anser man här att det är rimligt att samhället inte står för hela kostnaden för semestern. Vilket det strängt taget inte är. Eller så finns det andra bitar som gör att våra lantbrukare inte i slutändan betalar mer än kollegerna på rikssidan. Hur är det till exempel med veckoledighet och vikarie vid sjukdom, är taxan densamma som på rikssidan?
De åländska lantbrukarna har redan tidigare omfattat ett system, som åtminstone på pappret verkar mindre förmånligt än på rikssidan i och med att lagen ändrades från individuell semester till gårdsvis semester. Det senare betyder att alla på en gård skall ta ut sin semester samtidigt och ersättas av en avbytare, två om gården är stor.
Det gamla systemet gjorde det möjligt för makar att ta ut semestrarna efter varann och på så sätt få mera ledigt, eftersom det i vardera fallet kom in en avbytare.
På rikssidan är systemet fortfarande mer åt det individuella hållet, men med begränsningar.
Sett i dagens perspektiv förväntas alla stå för sin semester själv. För arbetstagarna är semestern en del av den lön och andra förmåner som man kommer överens om i kollektivavtalet. Företagare typ butiksinnehavare, taxiföretagare och andra betalar sina vikarier själva.
Lantbrukarna har emellertid aldrig – åtminstone inte på väldigt länge – betraktats som företagare i den meningen. De har mer uppfattats som anställda av staten. Och de som har varit med länge hävdar med bestämdhet att lanbrukarna själva betalar för avbytarservicen enligt ett avtal med staten från 1970-talet.
Bakgrunden är att staten och lantbrukets intresseorganisationer årligen kom överens om priset på spannmål, mjölk och andra lantbruksprodukter. Prisnivån hölls relativt hög, vilket möjliggjordes av höga importtullar på livsmedel utifrån. (Det var det här systemet som skrotades i och med EU. Prisnivån rasade när gränserna öppnades och EU gick in med stöd.)
Samtidigt måste staten ta viss hänsyn till att maten inte blev för dyr för konsumenterna. Och då kom den betalda avbytarservicen in i bilden som en kompromiss. Så visst kan man hävda att lantbruket en gång i tiden betalade servicen, men inte riktigt i den omfattning den har i dag.
Att man nu börjar gå mot ett mer normalt system är en positiv överraskning. Långtifrån alla vill ge ifrån sig så kallade uppnådda förmåner.
Säkert kommer också en och annan att tycka att avgiften är för liten, att lantbruket borde betala hela systemet. Då kan några siffror vara bra att hålla i minnet. Bruttointäkterna för lantbruket på Åland år 1991 var 28,5 miljoner euro. I fjol var den 19,5 miljoner. En viss minskad produktion har skett under de här åren, bland annat är svinuppfödningen borta. Men den odlade arealen är större nu än då.
Det är en omvandling på gång och då går det inte att se strängt rationellt på allt. Det måste få finnas en övergångstid från tiden när jordbruket av historiska och politiska skäl var en starkt omhuldad näringsgren till det normalläge vi börjar närma oss.
