Inte Kroatien som ska ordna parlamentsplatsen
Plötsligt händer det.
I lagtingsdebatten om Kroatiens anslutning till EU hittade äntligen Moderater och Socialdemokrater en välbehövlig gemensam mark, och på den stod de tillsammans med, Liberaler, Obundna samt, antagligen, en handfull centerpartister.
På andra sidan i denna debatt befinner sig Ålands framtid och Centerns partiordförande Harry Jansson och gruppordförande Jörgen Pettersson.
Axel Jonsson säger i debatten, apropå moraliska betänkligheter kring att använda ett ja Kroatiens medlemskap som hävstång för Åland att ”i politik är allt tillåtet så länge man hanterar det på ett modernt och civiliserat sätt”.
Minsann.
Man kan på ett modernt och civiliserat sätt driva all möjlig politik, från avskaffande av minoritetsrättigheter till dödsstraff, men det enda som slutligen räknas är innehållet i politiken, resultatet av den.
Som Axel Jonsson själv påpekar har Ålands framtids och Centerns gemensamma ståndpunkt egentligen ingen betydelse, eftersom Finland ändå kommer att säga ja till Kroatiens medlemskap, men man vill ta tillfället i akt att försöka driva att Åland säger nej för att få en parlamentsplats som man vet att man inte kommer att få under denna regering och förmodligen aldrig.
Om Ålands framtid och Centern anser att allt är tillåtet i kampen för ett på förhand avgjort misslyckande, då är man nog ganska långt ifrån det som politik ska vara, att genom en uppsättning demokratiska spelregler uppnå det resultat man vill.
Mitt i hela soppan står Kroatien, vars situation och historia föredömligt skissades genom Petri Carlssons (M) personliga erfarenheter, som ledde vidare till ett moraliskt ställningstagande för att inte använda Kroatiens medlemskap för åländska intressen.
Här har vi faktiskt två helt skilda ingångar i denna fråga, där samtliga åländska partier är och har varit ense om att Åland bör få en egen parlamentsplats för att man uppgett av sin lagstiftande makt till ett annat parlament.
Vägen dit är man inte överens om, och tydligen heller inte om huruvida ändamålet helgar medlen.
Detta leder vidare till nästa intressanta förveckling. Landskapsregeringen har sagt ett enhälligt ja till Kroatiens medlemskap i EU. Det är en formsak mer än något annat. Landskapsregeringen kan inte, sedan man tidigare varit för och när det inte finns några formella orsaker att neka Kroatien inträde, plötsligt ändra sig i frågan.
Regeringens två centerpartister har sagt ja, och därefter tigit. Varken Roger Nordlund eller Veronica Thörnroos har sagt ett pip om Kroatien. I måndagens lagtingsdebatt var det bara två ledamöter som stod på barrikaderna, nämligen Harry Jansson och Jörgen Pettersson.
En allt mer marginaliserad ordförande, och en gruppordförande som nämns som den mest troliga att leda Centern i nästa val.
Helt tyst från Runar Karlsson, en annan potentiell centerordförande, och flankstöd i form av en insändare från Britt Lundberg, som rastlöst trampar omkring i talmansrollen, redo för mer verkställande uppdrag.
Centern är fortsatt splittrad, kanske mer än någonsin, och Kroatien-frågan gjorde det inte mindre så.
