Inte alltid klokast att tänka med ryggmärgen
I ett inledande kapitel i en bok jag läste i ungdomen, Trollkarlen från Övärlden av Ursula K Le Guin, berättas om hur ett regnmoln på ön Gont kunde tvingas blåsa sicksack över ön för att slutligen kastas ut på havet och äntligen få regna ut. På Gont var det tätt med trollkarlar som inte ville bli våta, och som skickade iväg molnet från sig.
Lite som med regnmolnet på Gont är det med björnen på Brändö. Den har inte gjort något fel, annat än att vara björn, ändå vill man inte ha den där den rör sig, utan helst någon annan stans.
Det är naturligtvis lätt att sitta här i Mariehamn på kontor och tycka om björnar. Det farligaste som rör sig i skogstapparna runt staden är rådjursjägarna som kan dyka upp någon söndag morgon i sina kamouflagedräkter. I stadens relativa säkerhet finns alls ingen anledning att förringa den befogade oro människor känner som i närheten av sig har ett stort rovdjur som mycket väl kunde riva ett barn eller en vuxen människa.
Därmed sagt att det vore viktigt att skaffa sig all behövlig kunskap först, innan man börjar kräva avrättning.
Motsättningarna mellan människans fasta bosättningar och de vilda, ibland farliga djuren är lika gammal som människan. Det beror inte på att djur är onda och mordiska, utan på att vi människor har våra revir där vi inte vill att andra stora arter ska röra sig. Vi skyddar oss och vår art, lika självklart som andra djur gör det.
Ändå är det synd att det inte heller denna gång var möjligt att se en björn (eller ett lodjur) som en tillgång, en sevärdhet och attraktion. Man kunde ju, kanske, har fröjdats över att en så magnifik varelse som en björn finns i kommunen, sansat vidtagit mått och steg för att skydda människor och boskap, och sedan marknadsfört Brändö av bara tusan som ett paradis där björn strövar fritt.
Då kanske världskända fotografen Mattias Klum faktiskt hade velat stanna på Åland ett år.
