Inse fakta – jordbruk är offentlig sektor
Protektionism, javisst. Men på rätt sätt.
När man förr i tiden besökte Sovjetunionen eller något av länderna i östblocket var det med skräckblandad fascination man gick in i matbutikerna för att handla (eller bara förundras). Där låg det som fanns att köpa i upphöjd ensamhet. Ibland fanns det flera i personalen än det fanns ostbitar i disken. Kvalitén var ofta urusel, vissa stapelvaror fanns helt enkelt inte, och det var ofta köer till de begärligaste varorna.
Det var noga med det inhemska och det politiskt korrekta. Inga multinationella kapitalistprodukter där inte. Hemkört skulle det vara, eller möjligen varor från något av brodernationerna i öst.
Det var bedrövligt, det var extremt kontrollerat, och det höll öststaternas jordbruk vid liv, eftersom det inte fanns andra alternativ än att köpa inhemskt.
Den graden av protektionism vill vi naturligtvis inte ha i dagens jordbrukspolitik. Samtidigt finns det nästan inget land och ingen region i världen som inte på något sätt stöder sitt eget jordbruk och bygger murar mot andra regioners produkter. I det forna östblocket förbjöd man helt enkelt bort konkurrensen för så vitt man inte måste ha vissa produkter för att inte svälta ihjäl. Hos oss och i EU prissätter man ut konkurrens genom skatter och tullar, samtidigt som man sänker konsumentpriset på den inhemska maten med olika former av bidrag.
Kostnaden för att producera mat i Norden är vad den är, och alltid mer än det kostar att producera mat i regioner med bättre odlingsförhållanden och lägre kostnader för arbetskraft. Politiskt sett har vi alltså ett val – att fortsätta med det, eller att vara den generation som säger att det är gott nog med den mat som produceras på billigast tänkbara sätt och importeras till oss.
Så, hur vill vi ha det?
Nya Ålands pejling på Skördemarknaden ger ett klart besked. 84 av 100 tillfrågade ålänningar var beredda att betala mer för åländsk mat än för importerad dito. Inklusive stöden då, även om det inte var det vi frågade efter.
Man kan till och med utgå från att inget politiskt parti på Åland vill dra bort jordbruksstöden helt och låta det åländska jordbruket i sin helhet gå under.
Återstår att göra jobbet bättre. Att förklara bättre hur saker fungerar, vad avsikten är med olika program och stödformer, och att sluta med att slentrianmässigt prutta ut stöd för upprätthållande av det gamla snarare än förändring.
Och förstås, att sluta med att betrakta jordbruksföretag som något som är bondens privata, egna revir. Ingen annan näring inom det som kallas privat sektor är så i grunden offentligt finansierad som jordbruket, och våra jordbrukare kan gott och väl betraktas som offentligt anställda, med tanke på hur stor del av inkomsterna som kommer från den offentliga kassan.
Fjärran vore det från mig att jämföra det åländska jordbruket med sovjettidens kolchoser, men visst finns det paralleller i graden av offentlig inblandning.
Den jordbrukare som tycker att systemen är fel, att politikerna gjort fel, eller att det borde vara friare har bara att tänka sig verkligheten på en fri och oreglerad global marknad
Kort sagt, vårt jordbruk är just vårt allas, gemensamt ansvar, gemensam stolthet, gemensamma behov. Inte om, utan hur.
