Inget slår personlig kontakt för den som ska vinna val
Valseger blev det för Elisabeth Nauclér, delvis för att hon inte skydde fotarbetet.
Elisabeth Nauclér fick enligt Ålands statistik- och utredningsbyrå inte bara flest röster någonsin i ett åländskt riksdagsval, hon fick också över hälften av rösterna i samtliga åländska kommuner.
Det starkaste stödet fick Nauclér i skärgårdskommunerna, även om hon också i Mariehamn kammade hem över 60 % av rösterna.
Det finns förstås flera förklaringar. Nauclér hade som sittande riksdagsman en klar fördel från början. Hon har aktivt hållit kontakt med sina väljare under mandatperioden, och hon har sett till att informera i media om det hon företagit sig.
Motståndet var blekt och saknade det engagemang på liv och död som faktiskt måste till om man ska slå en favorittippad kandidat.
Johan Ehn (M) sade i en mycket talande kommentar att han inte i början av valrörelsen var så sugen på Helsingfors, men att han efter att valdagen kom närmare blev mer taggad.
Så gör den som vet att det blir förlust, men som är med för själva spelet och eventuella framtida fördelar. Inget ont i det, men så dumma är inte väljarna att de inte förstår skillnaden.
En viktig faktor är dock, vilket borde ge alla partier en tankeställare inför lagtingsvalet, det faktum att Elisabeth Nauclér som ingen annan gjort sitt fotarbete.
Hon har besökt varenda kommun, skakat hand med alla fem som kommit på mötena, stått utanför affärer och varit med på möten. Bara ett par dagar före valdagen delade hon ut valreklam på Torggatan trots att alla visste redan då att hon gick mot en jordskredsseger.
I den lilla åländska skalan har hon prioriterat det som gjorde Barack Obamas presidentvalskampanj så framgångsrik – fokus på den personliga, individuella kontakten med väljarna.
Ute i verkligheten, där man knappt vet vem som är lantråd och där riksdagens arbete förmodligen upplevs som viktigt men i högsta grad diffust, är det den människa man träffat, kanske bytt några ord med och som sett en som man röstar på.
När den politiska eliten, huvudsakligen i Mariehamn, ordnar valdebatter och -möten, då kommer bara partifolket. Det är för all del bra i den mån media bevakar händelserna och på så sätt för ut budskapen, men några nya själar värvar man inte.
Det gjorde Elisabeth Nauclér genom att ta sig an det ofta otacksamma och kanske till och med genanta jobbet att sträcka ut handen, skrapa med foten och förklara sin villighet att arbeta för var och en ålänning som träffat henne.
Våra åländska sammanhang är mikroskopiskt små, men politik på gräsrotsnivå handlar även här om att få kontakt, att skapa en relation. För människor som är både nöjda och liknöjda med sakernas tillstånd är en riktig människa alltid bättre än en broschyr i en postlåda.
Ska man ytterligare lyfta fram något ur ÅSUB-rapporten så är det att kvinnorna för första gången någonsin i ett riksdagsval fick fler röster än männen, också det tack vare Elisabeth Nauclérs exempellösa framgång, och att hon röstades fram av en majoritet av kvinnliga väljare.
Politiken förändras, sakta, i en mer jämställd riktning, och kanske påverkar det också innehållet i den. Låt oss hoppas att resten av samhället så småningom hakar på utvecklingen.
