Inget fel på produkten bara den är tillgänglig
Åland är makalöst som turistmål, men det är fortfarande inte tillräckligt tillgängligt. Framför allt stränderna är för svåra att hitta för den utsocknes besökare som vill ta sig en strandpromenad.
Kallvattensturism är ingen enkel sak. Ni vet, sån som vi har. Aldrig är det riktigt tillräckligt varmt i vattnet, och när det någon gång blir det så blir havet som en ärtsoppa och vi får skämmas.
Maten är dyr, spriten är dyr, och inget annat har vi att erbjuda än halvtattiga gamla attraktioner och krampaktiga rollspelsfestivaler i åminnelse av vårt föga storslagna förflutna.
Är det inte så det känns ibland? Lite skämmigt och otrendigt, med en gnagande känsla av att andra platser och annat utbud är mycket fräschare?
Det är så fel det kan bli, men om man inte rekognoserar konkurrensen med jämna mellanrum så kan det kännas precis så.
Reser bort gör jag numera alldeles för sällan, men låt mig nu dela med mig av erfarenheterna från en Danmarksresa med familjen.
1. Färjan, Stena Danica, mellan Göteborg och Fredrikshavn var visserligen snäppet större till ytan än gamla goda Ålfen, men bättre service och bättre mat var det inte, snarare tvärtom. Man trodde ju inte det var möjligt att även andra rederier lever kvar i 1970-talets storköksservering, men det är tydligen en tidsförskjutning som drabbat flera rederier.
2. Skagen, med sin fantastiska natur och sina långa sandstränder har exakt samma problem som den åländska turismen. Den riktiga säsongen är bara fem veckor lång, och då är det fullt. Tidigt i juni får man ha stranden för sig själv, och det skummar inte direkt av nöjesparker och festivaler i närheten.
3. Stora attraktioner som Legoland drar mycket folk. Alldeles för mycket folk. Man blir mycket, mycket trött av så mycket folk. Det är inte det alla vill göra på sin semester.
Med danska, svenska eller andra europeiska ögon är den åländska naturen fullkomligt enastående. På riktigt. Den är hitintills närmast oexploaterad, även om det kanske inte känns så för den som vuxit upp med en ännu tommare skärgård. Under några år har man propagerat mer för det exklusiva och dyra, de turister som lämnar mycket pengar efter sig på dyra restauranger och högklassigt boende.
Det är nog gott och väl, men som de flesta av oss vet så finns det också en stor skara vanliga människor med normalstora börsar som också vill åka på semester. Barnfamiljsturismen är inte lika omedelbart lukrativ som de mytomspunna golfarna, men det är många människor och Åland är litet.
Om man bara fick en lite större bråkdel av dem som vill ha en stuga för en vecka till Åland så vore mycket vunnet.
Det finns framför allt en sak som Åland som turistmål måste tänka mera på.
Det är tillgängligheten. Om vi återgår till Skagen finns där kilometer efter kilometer med stränder som är tillgängliga för allmänheten för att man byggs stugorna högre upp på land och lämnat stranden fri. Det har naturligtvis sin självklara geografiska orsak, men det gör det också lätt för besökare att hitta sin längtans mål.
Försök som besökare på Åland nå fram till stränderna i det gytter av skogsbilvägar och stugor och privat mark som finns, och du är vilse. Det måste vara möjligt att på ett planerat sätt släppa till mer av Åland för besökare, mer än de allmänna badplatserna och turiststråken.
Mark- och strandplanering blir mer och mer nödvändigt. Vi måste kunna bestämma vad som ska fredas och vad som ska exploateras, hur människor ska beredas tillgång till rekreationsområden samtidigt som man i rimlig mån skyddar den privata äganderätten.
Fixa det, och se till att det finns boende för alla börsar. Sen är det bara att sälja, för det vi har att sälja är makalöst. På riktigt.
