Inget barn ovälkommet när mamma är för gammal?
Fertilitetsbehandlingar är en komplicerad fråga, särskilt som det är tekniskt möjligt att göra mer än man moraliskt och etiskt diskuterat färdigt.
I de flesta större medier har man på sistone kunnat läsa om kvinnor som med hjälp av konstgjord befruktning fått barn i mycket mogen ålder. Den senaste i raden är en ensamstående spansk kvinna som vid 66 års ålder födde tvillingar.
Hon fick betala en ansenlig summa pengar för denna procedur, men säger sig vara mycket lycklig över sina barn.
Frågan är nu – är detta något att moralisera över, eller får vi helt enkelt byta perspektiv och anpassa oss till det som läkarvetenskapen gjort möjligt. Att backa går ju inte. När något en gång är möjligt att göra så blir det gjort, om det finns tillräckligt med pengar att tjäna på det.
En av människans starkaste drifter är definitivt att få barn och föra släktet vidare, och längtan efter egna barn är en sak som inte går att resonera eller intellektualisera bort.
Den mänskliga biologin, naturen om man så vill, har inte tänkt att kvinnor ska föda barn efter en viss ålder. Kroppen har sin egen rytm, och för kvinnor innebär det att man efter klimakteriet inte längre producerar ägg som kan befruktas. En del kvinnor gör det aldrig, andra ytterst sällan. En del kvinnor fungerar fysiskt hur bra som helst, men saknar partner, har en partner vars fortplantningsförmåga är begränsad eller vill inte ha sex med en man.
Ingen av dessa komplikationer säger något över huvud taget om hur bra eller dålig en kvinna blir som mamma. Det är rentav ovidkommande. I en bok av författaren Jonathan Safran Foer skriver en man ett brev till den ofödda son som han står i beråd att överge: ”Jag kommer aldrig att vara din far, men du kommer alltid att vara min son.”
Fader- eller moderskap har förbluffande lite med havandeskap och förlossning att göra, även om det för de flesta kvinnor (och män) är en viktig och omskakande upplevelse. Föräldraskapet är det som börjar med barnet, inte med de biologiska processerna i mamman.
Detta kunde vara ett argument både för och emot assisterad befruktning av olika slag, men låt oss då också komma ihåg följande: Det finns ingen lämplighetsprövning för så kallat vanligt föräldraskap.
Vilken som helst försigkommen fjortonåring kan bli med barn, till och med föda ett. Missbrukare får barn. Psykiskt sjuka får barn. Undernärda, gravt överviktiga, döende människor får barn. Det finns inget som säger att en äldre kvinna, långt bortom den biologiskt barnafödande åldern inte kan bli en bra mamma, till och med en bättre sådan än någon i mer passande ålder.
Det man bör konstatera är att det måste finnas en gräns för samhällets engagemang och stöd för fertilitetsbehandlingar. Det ligger helt klart i samhällets intresse att det föds barn, och att vissa typer av problem som relativt lätt kan elimineras också åtgärdas.
Och självklart, självklart ska inte samhället lägga sig i de blivande föräldrarnas sexualitet eller kön, lika lite som man i dag frågar vilka tekniker ett par föredrar i sängen. Det är inte relevant för föräldraskapet.
Däremot kan man dra gränsen vid en viss ålder, där riskfaktorerna blir för höga och där sannolikheten att föräldern ska leva med sina barn till vuxen ålder är mindre. Det ska stå var och en fritt att försöka, men inte med samhällsstöd.
Kort sagt, låt oss sluta moralisera. Det som bevisligen gjorts är möjligt. Det finns två levande tvillingar till en 66-årig kvinna. Vore det bättre om de inte fötts?
Därmed inte sagt att det inte finns komplicerade etiska frågeställningar när det gäller barnets rätt till sina föräldrar, om man väljer att få barn sent i livet.
