Frågan om producentansvar kokar sist och slutligen ner till vad som är rättvist för både skattebetalare och företag. Klart är att ingen vill betala för att ta hand om någon annans förpackningar.
Den långa och brokiga historien om det åländska producentansvaret fortsätter. Det senaste budet är att återigen flytta en del av kostnaderna till kommunerna för att minska trycket på näringslivet. Det går emot själva grundtanken att den som producerar avfall också ska betala för återvinningen. Poängen med systemet är ju att skapa ett incitament för att minska avfallet, något konsumenterna inte kan göra när de står i butiken. Och syftet är inte att straffa näringslivet, utan att få till en förändring.
Däremot är det lätt att förstå kritiken mot dagens system. För det blev i ärlighetens namn inte särskilt rättvist det heller. När Finlands förpackningsproducenter ab presenterade sin prislista blev det tydligt att kostnaderna för de åländska producenterna blev mycket högre än i riket, vilket förstås väckte stor ilska bland de som drabbades. Att det dessutom finns en tydlig skillnad mellan vad producenterna rapporterar att de säljer och mängden avfall som samlas in sticker i ögonen på de som i så fall måste betala för någon annans avfall. Speciellt vad gäller glas och metall är skillnaden stor.
Att prislistan på Åland blev dyrare än i Finland är dock en sanning med modifikation. För enligt näringsminister Josefsson (C) betalar Finland varje år ”böter” för att man inte lyckas nå återvinningsmålen, något vi på Åland ännu slipper.
Den lokala upprördheten härstammar från att varken producenterna eller Mise vill ta ansvar för andras avfall. Vill man vända det till någonting positivt så kan man hävda att de som nu har anslutit sig till producentansvaret ändå är beredda att betala för sitt eget avfall.
Det som säljs ombord på färjorna förklarar en del av skillnaden mellan mängden avfall som finns och mängden avfall som uppstår av det som säljs i land – i synnerhet gäller det metall och glas. Men att få med det havsbaserade näringslivet i systemet är inte enkelt. Hur stor del av förpackningarna (burkar och flaskor) försvinner till Sverige eller Åland? Hur stor del av det faktiska avfallet kommer från vilket rederi? Administrationen av ett sådant system kunde lätt bli förlamande.
Men varför inte göra som för småföretagen och uppmana rederierna att ansluta sig till producentansvaret genom en schablonsumma? Inte helt rättvist, men inte heller mer orättvist. Det skulle minska kostnaderna för kommunerna och samtidigt inte kräva mer av det landbaserade näringslivet än vad som faktiskt är rimligt.
Vad är sist och slutligen en rättvis fördelning av kostnaderna för att hantera det avfall som ska tas om hand på Åland?
Hade det funnits ett enkelt svar på den frågan hade man säkerligen gjort så redan. Men ju fler som är med, desto billigare blir det för varje enskild aktör. Och syftet – att minska mängden avfall som inte återvinns – borde alla kunna ställa sig bakom.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
