Ingen tid för de sjuka när sjukdom ska botas
När man blir sjuk, i kroppen eller knoppen, vad vill man helst av allt? Vad längtar man efter så man kan gråta åt det? Svaret är så simpelt att man nästan inte behöver säga det, men ändå: Man vill bli frisk. Man vill ha det som andra som inte är sjuka tar för givet – hälsan.
En allvarlig och tärande sjukdom, av vilket slag det än vara månde, ställer en människa utanför vardagen, utanför sitt eget liv, utanför till och med kontakten med de allra närmaste. Allt fokuseras på och relateras till sjukdomen, även försöken att leva vidare och kringgå problemen.
När man frågar gamla människor vad de värderar högst, förutom sina anhöriga, svarar de oftast ”Att ha hälsan”. Det fattar sällan den som alltid haft den, inte riktigt. När man är frisk är man på ett i och för sig hälsosamt sätt avskärmad från sin dödlighet och sin skröplighet, och när man är riktigt ung är man i det närmaste odödlig. Så ska det vara för att man ska ta sig an livet med den rätta energin.
Detta är ingen ny diskussion, långt därifrån, men utvecklingen tycks inte alls vara på väg åt rätt håll. Inom sjukvården är det fortsatt svårt att hitta den där läkaren vi drömmer om, som både är tillräckligt kunnig på sitt område och som orkar bry sig om och ta ansvar för sina patienter.
Människor med svåra sjukdomar blir tvungna att kämpa hårt för att få rätt vård, inte för att vården inte finns utan för att ingen orkar ta ansvaret för människan snarare än sjukdomen, som behändigt man skickar vidare till nästa specialist.
I efterdyningarna av den diskussion som initierades i lagtinget kring sjukskrivningar och utkomststöd kan man också fundera på följande: Vad beror det på att allt fler människor med psykisk besvär inte blir friska så snabbt som företag och myndigheter önskar? Kan det ha att göra med en alltför instrumentell och snabbfixande vård för sjukdomar som i grunden behöver tid och mänsklig empati för att läka ut?
