Ingen privatperson behöver ett automatvapen
Finland skakas av ett nytt våldsdåd.
Den här gången var det en man i fyrtioårsåldern som sköt ihjäl tre andra män utanför en McDonaldsrestaurang i Borgå.
Vapnet var återigen en halvautomatisk pistol.
Det är dags att skärpa vapenlagen gällande halvautomatiska handeldvapen.
Jo, det är klart. Vapnet som användes i Borgå var illegalt.
Jo, det är klart. Kriminella kommer inom en överskådlig framtid alltid att få tag i nya vapen.
Jo, det är klart. Större medmänsklighet, bättre kriminalvård, mindre machokultur, sundare alkoholkultur och tusen andra saker är åtminstone lika viktiga.
Ändå måste man fråga sig: Vem behöver en pistol som gör det möjligt att avfyra flera skott i rad utan att manuellt behöva ladda om vapnet?
I ett civiliserat samhälle är det endast ordningsmakten som kan ha ett sådant behov. Automatvapnen, i synnerhet enhandsvapnen (det vill säga pistoler och revolvrar), är nämligen framtagna för att hota, skada eller döda andra människor. Inte för jakt. Inte för sportskytte.
Att enhandsvapnen sedan blivit redskap för fredliga sportskyttar är inte deras preliminära funktion, varken historiskt eller kulturellt. Vem kan på rak arm räkna upp tre filmer där pistolerna tjänar som rekvisita för sportskyttar?
I framtiden borde alla vapenlicenser som beviljas avse vapen som används för jakt eller för sportskytte med gevär som kunde användas som jaktvapen. I skyttesammanhang är det naturligt att luftvapen, också pistoler, fortsättningsvis är tillåtna eftersom de i praktiken är relativt ofarliga.
Men kraftfulla eldvapen som är lätta att smuggla in skolor och som kan bäras gömda under kläderna på gatan behöver ingen privatperson.
Också för jaktvapen behövs ett tydligt och strängt regelverk, men här vore ett totalförbud orimligt. Dels är den ansvarsfulla jakten en samhällsnyttig fritidssysselsättning, dels används jaktvapen på ett annat sätt än enhandsvapen. Det går bara inte att släpa omkring på sin älgstudsare på stan och jaktvapnen är inte heller romantiserade på samma sätt som enhandsvapnen, även om också de har och kommer att orsaka människors död i framtiden.
Dessutom skulle ett förbud mot halvautomatiska enhandseldvapen knappast innebära spiken i kistan för sportskyttet. En stor majoritet av skyttegrenarna i OS skulle inte beröras.
Vapenlagen ligger på regeringens bord. Finland får kontinuerligt fler och fler tragiska orsaker att skärpa den. Ändå tyder mycket på att det inte blir något förbud. En som är kritisk är Pekka Sauri, ordförande för kommissionen som utredde skolmorden i Kauhajoki. Han intervjuades i Hufvudstadsbladet den 6 juli och vill att inrikesministeriet börjar samla in halvautomatiska handeldvapen.
Det finns 250.000 sådana i Finland, säger Pekka Sauri och frågar sig om det verkligen skall vara nödvändigt? Det är lätt att hålla med. Som jämförelse kan man nämna att det finns 150.000 registrerade fotbollsspelare i Finland.
För övrigt är det, som sagt, klart att diskussionen inte bara kan handla om vilken teknologi samhället tillåter. I Borgåfallet är det till exempel tydligt att kriminalvården misslyckats fatalt. Det har inte gått mycket mer än sex månader sedan den misstänkte gärningsmannen frigavs från sin förra livstidsdom för mord.
Som Leif GW Persson brukar påpeka i Efterlyst är det relativt ovanligt att livstidsdömda mördare återfaller i grova våldsbrott. Samma bedömning gör den finländska forskaren Marja-Liisa Muiluvuori i Hbl den 8 juli. En del menar att det framför allt är en tilltagande ålder som gör att våldsmännen lugna ner sig, men naturligtvis måste samhället kunna lita på att kriminalvården inte per automatik räknar med en ”naturligt” minskad tendens att döda. I samma artikel den 8 juli framgår det att det inte görs någon psykiatrisk bedömning av de mördare som ansöker om benådning.
Det är väl att slå in öppna dörrar men – hallå!?
