Ingen mönsterpolitiker, men populär just därför
Det blir inga fler följder av misshandelsdomen mot Igge Holmberg (S), helt följdriktigt.
Risken är att trovärdigheten som politiker undermineras av andra ogenomtänkta utspel.
Den senaste Igge-affären har kommit till sitt logiska avslut. Dom är avkunnad, en lindrig sådan för lagtingsman Igge Holmberg (S). Domstolens signal är entydig, man dömer för brott för att man enligt lagens bokstav var tvungen till det, men inget straff för att man anser att det fanns omständigheter som gör att brottet får anses väldigt ringa.
Igge Holmberg själv är lättad över att ha saken ur världen, och partiet är redo att glömma och förlåta.
Det är inte denna fråga som är problemet med lagtingsman Holmberg, utan det faktum att han under kort tid lyckats reta upp så många både med provocerande uttalanden och barnsliga utspel, och att han därför inte riktigt fyller det mönster ämbetskostymen är sydd efter, varken inom det socialdemokratiska partiet eller inom åländsk politik i stort.
Å andra sidan; Sådan har Igge Holmberg alltid varit, och det är precis därför han fick sina röster både i kommunal- och lagtingsvalet. De väljare som röstade in Igge Holmberg ville ha just denna person, en rabulist och en socialist med tydligare vänsterpreferenser än det tämligen blekrosa parti han representerar.
Chefredaktör Niklas Lampi gör i tidningen Åland analysen att Igge Holmberg inte skulle välkomnas i något annat nordiskt socialdemokratiskt parti, och att partiledningen tittar åt ett annat håll för att man är ”rädd att gå miste om Holmbergs svans av unga sympatisörer”.
Nåja. Det stämmer nog inte. Mycket värre saker än de pinsamheter Holmberg gjort sig skyldig till har passerat utan problem. Alla partier vill ha kvar sina ledamöters sympatisörer i nästa val.
Som frifräsare har Igge Holmberg fortfarande mycket att lära till exempel av Centerns Anders Englund, som fått bli kvar i sitt parti trots att han måste ha åländskt rekord i inre opposition, eller av tidigare liberalen , numera moderaten Åke Mattsson som blev så arg på sitt parti att han slutade delta i de gemensamma mötena.
När partiordföranden och lantrådet Camilla Gunell (S) säger att partigemenskapen och ansvaret för Holmberg innebär en mognadsprocess så handlar det mer om att skala av olämpliga bitar av en livslång identitet som outsider och bråkstake, än om politiken.
När det gäller den har Holmberg inte haft några problem med partilinjen, vilket också framgår tydligt av det faktum att han sitter kvar som gruppledare för sitt parti i Mariehamn.
Har Igge Holmberg sagt och gjort dumma saker? Absolut.
Var domen i misshandelsmålet en orsak att avsätta honom? Absolut inte.
Är han en belastning för sitt parti? Nej, faktiskt inte.
Snarare får man väl säga att hans förmåga att få motståndare ur balans är en tillgång, och att ”svansen av unga sympatisörer” helt enkelt är unga väljare som attraheras av tydligheten i budskapet och det rebelliska i attityden.
Kanske att åländsk politik kan överleva att alla inte är lika medelålders grå och välanpassade?
Ska man varna för något så är det väl att Holmbergs trovärdighet som seriös politiker vittrar sönder om han inte lär sig hålla bildekalerna och slagorden i styr.
