Ingen likhet inför lagens konsekvenser
Ska samhället betala rättegångskostnader och böter för sina politiker och tjänstemän. Vi studerar tre exempel.
Ålands industrihus. Den politiskt tillsatta styrelsen gick, åtminstone i en del av besluten, fullt medvetet in för en stödordning som man visste kunde ifrågasättas juridiskt.
När en utdragen process gav kritikerna rätt och hela stödet på 6,6 miljoner euro nu ska återbetalas till landskapet, har en extra bolagsstämma under ledning av näringsminister Torbjörn Eliasson (C) beviljat styrelsen så kallad processtrygghet, det vill säga att de inte personligen blir ersättningsskyldiga.
Peter Rask och Ålands hälso- och sjukvård. ÅHS styrelseordförande Torbjörn Björkman (Lib) godkände efter ”informella diskussioner” i styrelsen att ÅHS betalar Peter Rasks advokatkostnader när man förbereder försvaret mot läkaren Mogens Lindén. Peter Rask kallade i massmedia Linden bland annat sinnessjuk och marginaliserad, sedan han i en tidigare insändare kritiserat Peter Rask som förvaltningschef.
Senare har ÅHS styrelse konstaterat att man så länge styrelsen har förtroende för sin förvaltningschef måste backa upp honom även juridiskt i ärenden som berör tjänsten.
Dödsvållande. En ansvarig tjänsteman på landskapsregeringen har dömts till att betala rättegångskostnader samt 5.000 euro i böter för att han underlåtit att se till att en olycksplats var tillräckligt väl utmärkt. Tjänstemannen var aldrig på platsen för olyckan, och det var inför rättegången oklart vem som skulle landa med ansvaret för det inträffade.
Hans överordnade har konstaterat att tjänstemannen blir tvungen att betala sina böter själv.
Som utgångspunkt kan man konstatera att alla, både politiker och tjänstemän bör känna till vilket ansvar de har i olika situationer.
Sitter man som högt uppsatt politiker i ett samhällsägt bolag så kan man förväntas känna till aktiebolagslagen.
En förvaltningschef bör veta hur man uttrycker sig i tjänsten, alldeles särskilt gentemot sina arbetstagare och kolleger.
En vägunderhållschef bör ha koll på att reglerna för trafiksäkerhet följs.
Ingen kan med hänvisning till att man bara skötte sitt jobb och inte hade en aning svära sig fria.
Inte heller kan samhället alltid rusa till och betala sina tjänstemän och politiker fria från ansvar om de verkligen gjort något fel.
I fallet Ålands industrihus kan man se att de politiska, ekonomiska och juridiska processerna inte löper parallellt. Det finns en politisk vilja att testa gränserna för landskapets ekonomiska spelrum gentemot EU. Det fanns en önskan att genom stödet till Ålands industrihus garantera att viktiga arbetsplatser förblev på Åland.
Med den motiveringen kan man säga att landskapet och Mariehamns stad vann den politiska striden, åtminstone för stunden, men är på väg att förlora den juridiska. Där kan man motivera processtryggheten med att det handlar om en medveten risktagning.
När det gäller Peter Rask är situationen mer oklar. Rask har helt klart uppfört sig olämpligt i tjänsten, vilket också styrelsen konstaterat, men backas ändå upp med motiveringen att han måste få stöd just för att han bar sig illa åt i jobbet.
Det känns orimligt i ljuset av domen för dödsvållande, där en tjänsteman på avstånd, inte ens närvarande, får bära hundhuvudet för en situation som inte var hans fel och där han inte ens var den ytterst ansvariga.
Det finns skäl för landskapet att se över sina regler, och att samordna dem så att processtryggheten, om den ska finnas, omfattar alla i landskapets tjänst, inte bara dem med möjlighet att bevilja sig själv frisedel.
