Inga varma känslor kvar i slitet regeringsäktenskap
Det mullrar och pyser om samarbetet i Ålands landskapsregering.
I gamla katastroffilmer finns det ett säkert tecken på att något stort och ljudligt och farligt kommer att inträffa. En stor apparat börjar skaka och mullrar. Mätare börjar snurra vilt, ventiler börjar pysa ut ånga, temperaturen stiger.
Sen kommer smällen.
I Ålands landskapsregering är vi ungefär där nu, strax före smällen. Det mullrar och knäpper, det pyser ut ånga, små muttrar springer loss av vibrationerna.
En tilläggsbudget fick man igenom och ut efter fyra omröstningar, vilket för finansminister Perämaa (Lib) måste kännas ungefär som att snabbt kasta ifrån sig en bomb med hotfullt fräsande stubin.
Lantrådet Viveka Eriksson (Lib) har försäkrat att det inte rör sig om en spricka i landskapsregeringen, utan att man bara har olika åsikter.
Nåja. Det handlar knappast om en spricka i den mening att landskapsregeringen nu, under de sista månaderna av sin mandatperiod, avser lämna in sin avskedsansökan. Däremot finns det djupa klyftor mellan de två regeringspartierna som bara blir bredare och mer uttalade för varje dag som går.
Lyssnar man på lagtingsdebatten finns det två konflikter som är mer inflammerade än andra, den ena mellan Centern och Liberalerna, och den andra mellan Socialdemokraterna och Liberalerna.
Mellan Centern och Liberalerna är tonfallet snudd på hätskt, särskilt från de centerledamöter som sitter utanför landskapsregeringen, och det verkar inte som om partiordförande Harry Jansson (C) gör något alls för att gjuta olja på vågorna. Snarare tvärtom.
Vill man peta ännu närmare i omröstningarna i landskapsregeringen kan man konstatera att Centern röstade för mer pengar till sina väljare (investerings- och jordbruksstöden), att trafikminister Veronica Thörnroos (från Brändö) var beredd att att ta bort den tvärgående linjen i skärgårdstrafiken, men stoppades av Mats Perämaa (från Kumlinge) för sina väljare, samt att Centern gång på gång markerar sitt missnöje med all uppluckring av jordförvärvsreglerna.
Mellan Liberaler och Socialdemokrater har det aldrig funnits någon vidare värme, dels på grund av gamla personliga motsättningar, men förmodligen också för att partierna när det gäller väljarunderlag utgör två kommunicerande kärl. I det förra valet rann bägaren åt Liberalernas håll då man gick till val med tydliga välfärdslöften, mera social- än marknadsliberala.
Nu har Liberalerna alldeles tydligt rört sig längre högerut på den politiska skalan, och lämnar därmed öppet för kritik vänsterifrån, något som Socialdemokraterna är mer än villiga att bidra med.
Hur detta kommer att återspeglas i valresultatet är ännu svårt att sia om, men räkna med att alla utspel de politiska partierna gör från och med nu och fram till valet handlar om positionering och signaler, inte så mycket om den realpolitik som kommer att föras efter valet.
Om man ändå vågar tro något, så är det att både Centern och Liberalerna gärna vill få en sådan majoritet i valet att de slipper regera med varandra, och att frierierna inför nya tänkbara allianser redan är i full gång.
Utom mellan Liberaler och Socialdemokrater då, där både bruden och brudgummen verkar ovilliga.
