Inga stilpoäng till stadspolitikerna
Förra veckans nyhet om att planerna på en ny gymnastikhall nu går in i en ny fas när Paf-medel är beviljade är positiva.
Beslutet har ändå en besk eftersmak när man ser till helheten och hur Mariehamnspolitikerna inte tagit sitt ansvar när man prioriterat olika projekt sinsemellan.
Mariehamns gymnastikförening (MGF) storsatsar och står beredd att bygga en egen gymnastikhall. Det är glädjande och imponerande.
Gymnastik är en av de mer mångsidiga idrottsgrenarna som erbjuds på Åland och de har en stor bredd på sin verksamhet. Det finns grupper för treåringar och uppåt, familjegrupper, ett flertal olika grupper för barn i skolåldern, hobbygrupper för tonåringar och även grupper för den som vill satsa och tävla. Att själv få välja ambitionsnivå är viktigt.
Det är så man bygger livslång rörelseglädje – vilket ur samhällets synvinkel är viktigt. Medborgare som rör på sig är friskare än den som inte gör det.
Det som däremot är riktigt tråkigt med beskedet är att gymnastikföreningen är tvungna att bygga en egen hall. Gymnastikföreningen delar i dag Bollhalla med tennis och badminton. Alla tre är trångbodda. Gymnastikföreningen har länge kommunicerat med staden om behovet av mer utrymme eller en egen hall. Responsen har inte varit det man önskat.
Nu har man tröttnat, tagit fram ritningar på en hall, sökt och beviljats Paf-medel och söker som bäst en lämplig tomt, i eller i närheten av Mariehamn. Gott så!
Det som smakar beskt är att staden samtidigt satsar 2,4 miljoner på en friidrottsarena i Ytternäs och man fortsätter förbereda för en renovering av Mariebad. Mariebadföljetongen lämnar mycket att önska, men badhuset behöver renoveras. Det står klart. En ny friidrottsarena i Ytternäs, med en läktare med 700 sittplatser som bara den går på 600 000 euro, är mer tveksam om man ser i antalet aktiva idrottare.
Gymnastikföreningen hade i fjol 577 betalande medlemmar under 21 år. Det är faktiskt den förening med flest betalande barn- och ungdomsmedlemmar i Mariehamn, om man tittar på vilka föreningar som fått grundbidrag av staden i år. Tvåa är IFK Mariehamn fotboll med 446 betalande barn- och ungdomsmedlemmar.
Enligt Ålands idrottsdistrikt finns det 55 aktiva friidrottare i distriktet och totalt ungefär 150 barn i kommunernas idrottsföreningar.
All idrott är bra och det är fint att stadspolitikerna vill ge stadsborna en fin friidrottsanläggning. Ser man satsningen ur ett större perspektiv är det tråkigt att man inte hanterar begränsade tillgångar på ett bättre sätt. Inför beslutet har man inte gjort någon behovsprövning av var pengarna behövs mest – då hade man kanske tagit sig tid för ett besök i det trångbodda Bollhalla.
Mariehamns gymnastikförening växer. Tillsammans med de vuxna betalande medlemmarna har man nästan 700 aktiva. Till det här finns en lång kölista på barn som vill börja träna i någon av föreningens grupper. Idag har man två anställda, en verksamhetsledare och en tränare och utöver det en rad frivilliga tränare. Med en större hall är man beredd att utvidga verksamheten och ta emot fler aktiva, kanske nå 1 000 medlemmar.
Redan i dag hyr andra föreningar in sig i gymnastikföreningens utrymmen för läger, alltså ren idrottsturism. Med en större hall finns betydligt större möjligheter till att utvidga den delen, vilket gynnar föreningen med inkomster och potentiella gemensamma träningstillfällen, men också samhället när människor vill komma hit och bo och äta. Idrottsturism var ett argument för friidrottsarenan.
Hade man tänkt annorlunda och kanske satsat på att få både friidrott och fotboll att rymmas på Wiklöf Holding Arena hade man kunnat få betydligt fler idrottsturister.
All heder till landskapsregeringen som i den här frågan ser gymnastikföreningens behov och beviljar 50 procent av investeringskostnaden vilket man kan göra när det är en satsning som kommer hela Åland till godo.
Om gymnastikföreningens planer går i lås och man hittar en tomt är det bara att önska föreningen lycka till med planerna och glädjas med de gymnaster som får möjligheten att hitta glädjen i att röra på sig, utmana sig själv och sin kropp och får känna stolthet när man vågar och lyckas med konststycken som att balansera på bom, hjula och kanske slå en volt.
Förhoppningsvis tar stadspolitikerna till sig något om hur man kan balansera mellan satsningar på olika idrotter, för att inte snubbla och falla pladask i samma vattengrav i framtiden.
