DELA

Inga pengar för studier en katastrof för många

Kan du leva utan pengar till november? Inte? Om du är åländsk studerande som lever på studiestöd har du inget val, inte om du kommer i slutändan av högen.
Var det någon som trodde att de permitteringar som i år genomförs inom landskapsförvaltningen skulle gå obemärkt förbi?
Kanske det, särskilt bland den grupp människor och politiker som ryar om en överstor offentlig sektor, ineffektivitet och långa kafferaster. Det finns alltid en undertext i ett permitteringsbeslut, en tro att allt ska fungera normalt ändå, att alla ska sträcka sig lite extra för att få det att fungera. Den önskan tror jag till stor del uppfylls, för att människor i regel är ansvarsfulla och samvetsgranna och vill jobba så att andra inte blir lidande.
Dessvärre är det inte alltid möjligt, just för att bemanningen inom alla delar av landskapsförvaltningen verkligen inte är överstor, för att folk sträcker sig ändå, även när allt är som vanligt.

Då går det som med Ålands arbetsmarknads- och studieserviceenhet (AMS) som nu inte klarar av att snabbt handlägga studiestödsansökningarna, eftersom man inte har personal till det. Myndigheten är hårt ansträngd ändå, eftersom situationen på arbetsmarknaden är som den är.
I intervjun med AMS-chefen Casper Wrede i måndagens Nyan får vi veta att han under en längre tid bemannat telefonväxeln vid lunchtid, för att det helt enkelt inte finns någon annan som kan sköta den sysslan.
Det kan ju tyckas smidigt och gulligt och demokratiskt, men är naturligtvis en helt tokig prioritering av resurser. Om permitteringarna leder till att cheferna, de som ska vara ansvariga för organisation och utveckling och som är högst avlönade för just det, i stället grottar ner sig i det dagliga jobbet med att hålla allt flytande, vem ska då göra chefsjobbet?
Vem ska se till att det finns personal när det behövs personal och där det behövs? Vem ska göra det som inte syns förrän det blir ogjort?

Vad gäller konsekvensen för våra studerande är det förstås helt oacceptabelt att studerande som är beroende av studiestödet för att kunna plugga tvingas vänta till november på sina pengar. För den som pengar haver är det så lätt att säga att man kan låna eller leva på en partner eller föräldrar. I verkligheten finns det föräldrar som själva har för litet och inte kan försörja ett vuxet barn som studerar. Det finns många ungdomar som inte har ett sommarjobb, inte för att de är lata eller odugliga utan för att det inte finns jobb.
Och vilken annan grupp i samhället kunde förväntas acceptera att deras enda inkomst helt enkelt inte kommer alls på några månader?

Om bristen på folk inom AMS leder till att flera ungdomar skjuter upp eller lägger ner sina studier är det ett allvarligt och kostsamt bakslag för det åländska samhället, och absolut inget man bara ska vifta bort som en bagatell. Samhällets studiefinansiering är en av de viktigaste möjliggörare vi har för att inte halka tillbaka i ett klassamhället där bara privilegierade människors barn har möjlighet till högre studier, och därmed något vi både ska värna om och satsa mer resurser på.
För den som inte har rika föräldrar att leva på är ett uteblivet studiestöd skillnaden mellan skolböcker eller inte, hyresbostad eller inte, mat för dagen eller inte.
Det priset är landskapets sparbeting inte värt.

Nu finns bara en sak för ansvariga ministern Torbjörn Eliasson (C)att göra; Se genast till att frigöra mer resurser för personal som kan kapa toppen av ansökningsberget, så att ingen åländsk studerande blir tvungen att avbryta sina studier i brist på pengar.
Kräv bättre framförhållning hos Ams. Det är ingen överraskning att det kommer många studiestödsansökningar just nu. Och lyssna på tjänstemännen när de informerar om vad som går och inte går.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax