Informellt blir det liberaler och center
Beskedet kom i går och det var långtifrån oväntat. Liberalerna och centern är överens om att bilda regering. Med det gör de som över hälften av väljarna ville ha det. Åtminstone kan man tolka det så.
Viveka Eriksson (lib) blir Ålands första kvinnliga lantråd. Roger Nordlund (c) lämnar landskapsregeringen och tar över talmansposten efter Barbro Sundback (s).
Så måste det bli, även om det inte nämns några namn än så länge. Nordlund säger att han lämnar regeringen och lär knappast sitta som en i raden i lagtinget efter att ha lett partiet till ett framgångsrikt val.
Några fler partier behövs inte. De obundna, som procentuellt gick fram betydligt mer än centern, passar inte riktigt in i den politiska mittfåran. Åtminstone inte i den mittfåra som bildas av de två största partierna.
Om förhandlingarna mellan liberalerna och centern leder till resultat och om partierna den här gången är inställda på att samarbeta så blir det en mycket stabil regering.
Det är alltid lättare för två partier att komma överens i besvärliga frågor än om tre viljor skall jämkas samman. Och en av de frågor där vi på förhand vet att det råder olika åsikter hann man skjuta på framtiden redan före valet, nämligen om och när och hur det skall bli med att ta över beskattningsrätt. Där tillsätts en utredning, det vill säga Ålands statistik- och utredningsbyrå får reda ut konsekvenserna så gott det går.
Någon kanske tycker att 18 mandat är en svag majoritet, i all synnerhet som Anders Englund ingår. Han brukar rösta efter sitt eget huvud, som går mera på den obundna linjen.
Då får man inte glömma att den sittande landskapsregeringen har hållit sig i sadeln i tre år nu med tre partier och 17 mandat, inkluderande samme Englund.
Vilkendera verkar stabilast?
Det finns en annan aspekt på detta med majoritetsblock. Alla håller kanske inte med om resonemanget, men en majoritet får inte vara för stark.
Om regeringsblocket har kvalificerad majoritet i lagtinget så kan det driva igenom precis vilka frågor som helst mot oppositionens vilja. En ny konstitution för Åland, till exempel.
Men en konstitution, en grundlag, borde inte baseras på en tillfällig politisk majoritet. Då kan en annan tillfällig politisk majoritet få för sig att riva upp beslutet.
Beslut i de riktigt stora frågorna borde fattas gemensamt. Där skall oppositionen involveras. Även om majoriteten möjligen måste backa en centimeter för att få med oppositionen så är det värt det.
Det som bidrar till att en koalition liberaler – center blir stark är att oppositionen är splittrad på fyra små grupper, som dessutom politiskt ligger på olika sidor. Vad kan socialdemokrater och Ålands framtid ha gemensamt? Möjligen att fälla regeringen, men till det räcker inte den samlade oppositionens tolv mandat.
Skall den här regeringen falla så skall den fälla sig själv.
Det har hänt förr, men man kanske har lärt sig någonting.
Rent formellt pågår inga regeringsförhandlingar. Rent formellt finns varken lantrådskandidat eller något annat. Rent formellt måste det först väljas en talman för det nya lagtinget, talmannen skall höra sig för med samtliga grupper och sedan föreslå en lantrådskandidat som förhandlar. Det blir inte inkommande vecka utan veckan efter.
Men rent konkret är arbetet i full gång. Man diskuterar regeringsprogrammet, man funderar på vilka personer som lämpar sig för vilka poster. Om ingen nu strör grus i maskineriet så bör det mesta vara klart innan det kommer till det formella.
Om det här regeringssamarbetet går i putten så beror det åtminstone inte på att förutsättningarna var dåliga!
