DELA
Foto: Wikimedia commons
Barn- och ungdomsidrotten ska präglas av glädje och inte prestationskrav, annars riskerar man att ungdomarna slutar idrotta i förtid.

Idrottsglädje framom prestation

Att flera världsstjärnor i samband med OS i Tokyo och andra stortävlingar öppet vågar tala om sina erfarenheter av mental ohälsa, öppnar upp för en större och mycket viktig diskussion kring prestationskrav och psykisk hälsa inom barn- och ungdomsidrotten.

Japans världstvåa i tennis, Naomi Osaka, skapade stora rubriker i samband med sommarens Grand Slam-turnering Franska öppna, då hon valde att inte närvara vid en presskonferens efter en match. Efter att ha hotats med dryga böter och avstängning valde 23-åriga Osaka att själv hoppa av stortävlingen och ta en paus från all tennis. I sociala medier öppnade hon därefter upp om sin psykiska ohälsa, där hon berättade att hon dragits med depressioner under flera års tid och att medieframträdanden ger henne ångest då hon är en introvert person.

För några dagar sedan hoppade den amerikanska fixstjärnan Simone Biles, som Heidi Hendersson skrev om i söndagens Nya Åland, av lagtävlingen i gymnastik mitt under pågående OS i Tokyo. Ett nästan givet OS-guld för det amerikanska laget förvandlades till ett silver. Efteråt berättade Biles att avhoppet inte berodde på skada, utan på att hon ville skydda sin mentala hälsa, och att hon blivit inspirerad av Osakas mod att säga stopp.

Samma dag cyklade svenska Jenny Rissveds in på 14:e plats i mountainbiketävlingen. Den regerande olympiske mästaren, som även hon brottats med mental ohälsa och depression sedan sitt guld för fem år sedan, grät efter loppet. Men inte av besvikelse över uteblivna medaljer, utan av lättnad: ”Jag är så jävla glad över att det är över, inte bara i dag utan alla de här åren, att slippa bära den där titeln”, sa hon enligt Dagens Nyheter.

 

Mental ohälsa bland toppidrottare är visserligen inget nytt fenomen. Tidigare har världsstjärnor som simmaren Michael Phelps, en av historiens mest framgångsrika olympier, och tennisspelaren Robin Söderling – bland många andra – berättat om återkommande depressioner och självmordstankar.

Men att Biles och de andra, just nu i rampljuset mitt under de pågående olympiska spelen, har modet att öppna sig och berätta om problematiken är mycket välkommet. Det menar Göran Kenttä, kompetensområdesansvarig för idrottspsykologi på Riksidrottsförbundet, i en intervju med Dagens Nyheter (28.7): ”Dels för att hon normaliserar att det finns psykisk ohälsa även bland de absolut bästa elitidrottarna, att vi förstår att de också är mänskliga varelser och inte tror att de är superhjältar som aldrig mår dåligt. Den delen är viktig för alla som kämpar med någon form av psykisk problematik och inte är i världseliten, att förstå att det här är fullt normalt och att det är okej att be om hjälp.”

 

Här sätter Kenttä fingret på en mycket viktig aspekt i sammanhanget. Psykisk ohälsa till följd av prestationsångest inom idrotten är ett utbrett problem som går långt utanför elitidrottens ändå relativt begränsade universa och långt ner i åldrarna.

Samtidigt som forskning visar att träning och idrottsutövande ger stora vinster för barn och ungas fysiska och psykiska välbefinnande, lurar också faror i vassen. Amerikanska studier visar att så många som 70 procent av alla ungdomar väljer att sluta idrotta innan de fyller 13 år. Det finns många orsaker till varför unga slutar idrotta, men en bidragande faktor som många pekar på är ökande prestationskrav inom idrotten.

Pressen kommer ofta från någon närstående vuxen, som föräldrar med orimliga förväntningar på sina barns prestationer, skriver doktorn i psykologi Elizabeth Pieroth i tidskriften Psycology Today (21.6).

När det gäller barn och ungas idrottande bör fokus ligga på lek och utveckling, snarare än på prestation och resultat. Ungdomstränare, ledare och vuxna i de ungas närhet måste vara uppmärksamma på barnets mående och på tecken som tyder på att glädjen i idrottandet gått förlorad.

Viktigt är att tala med barnet eller ungdomen om hur hen upplever sitt idrottande och eventuell press det medför; ställa öppna frågor och lyssna, skriver Audrey Young, läkare och medlem i USA Climbing’s medicinska kommitté, i Los Angeles Times (10.4).

 

”Elitidrott är så prestationsinriktat, vilket leder till att många identifierar sig helt och hållet via sina prestationer. Man känner sig bara värdefull när man presterar bra.” Det säger Christoph Treier, som jobbat som mental tränare för idrottare i snart 30 års tid, även på Åland, i en intervju med Svenska Yle (4.6).

Det i sig är problematiskt, men än mer oroväckande är det om resultatjakten och prestationshetsen sprider sig ner i åldrarna.

Inom idrottsrörelsen jobbas det på många fronter hårt för att stävja detta, men ändå upplever många barn och ungdomar stor press på att uppfylla omgivningens ofta höft ställda krav på framgångar.

Inga barn ska behöva bedömas och värderas utifrån sina prestationer. Även välmenande och till synes oskyldiga frågor kan härbärgera immanenta fallgropar i det här avseendet.

I stället för att när barnet kommit hem från en match eller en tävling fråga: ”Vann du/ni?” kan vi fråga: ”Hade du roligt? Hur kändes det?”

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp